Reflekterat

Varför har cheferna svårt att se oss studenter som en resurs i förbättringsarbetet?

Höstens första skaror av sjuksköterskestudenter har nu vimlat ut på sin verksamhetsförlagda utbildning. Det här är ett exempel på vad de kan mötas av: Två kvinnor delar samma lilla rum på en vårdavdelning. De är i ungefär samma ålder och har samma sjukdom men har aldrig träffats tidigare. Det är inte ovanligt. En vikvägg eller ett draperi får ofta skapa nödvändig avskildhet så gott det går. Men här finns inget draperi, krokarna i taket är trasiga och skynket borttaget. När man ska göra en kateterisering av urinblåsan på den ena kvinnan får vårdpersonalens ryggar skapa avskildheten och rumskamraten titta åt andra hållet ett slag.

Sjuksköterskestudenten på avdelningen tror inte att det är sant och gör något mycket ovanligt. Hon kräver ett samtal med chefssjuksköterskan. Kontakten mellan en student och chefssjuksköterskan inskränker sig annars ofta till ett snabbt hej i korridoren, och avslutnings­möten med vårdavdelningens eller mottagningens chef är mycket sällsynta.

Varför det? På en bra praktikplats blir studenterna viktiga länkar i omvårdnadskedjan, på ett dåligt ställe smälter de sysslolöst ihop med inventarierna. Oavsett vilket har de en mycket speciell roll som tillfälliga gäster i en etablerad verksamhet. De ser och hör allt och tar tillvara iakttagelserna därför att de måste, skolan arrangerar seminarier där egna erfarenheter ska relateras till sjuksköterskans kompetensområden. Men intrycken stannar för det mesta i klassrummet. Studentens slutsatser når sällan praktikplatsen, även om relationen till en omtyckt handledare har varit god.

En alert chef borde fånga upp studentens iakttagelser, bjuda in till ett möte den sista praktikveckan, fråga om intrycken och lyssna noga på svaren. Kanske är det bortkastad tid, saker som sägs självklarheter eller redan dåliga samveten. Men chansen är större att studenten sitter inne med angelägna nyheter, beröm och frågor. Det handlar inte om att hänga ut någon medarbetare, inte om skvaller. Det handlar om förbättringsarbete, om att vara öppen nog att se vad en student kan tillföra. Att våga höra att den egna verksamheten kan vara oetisk, ohygienisk eller oprofessionell.

TEXT:
TUA MYHRMAN
föräldraledig sjuksköterskestudent,
Karolinska institutet