Chefens stöd betydde allt
John Ogenholt är sjuksköterska och van att vara ett stöd för andra. När han själv blev ett våldsoffer rämnade tillvaron.
John Ogenholt försöker att hitta tillbaka till den trygga tillvaro som var hans. Kanske, funderar han, är det svårare för att han är sjuksköterska. Van att finnas till hands för andra.?
— I min yrkesroll har man ett sorts pansar av kompetens och duglighet. Som sjuksköterska är jag van att vara ett stöd för skadade personer — kanske är det lite av min drivkraft i yrket. Jag tror att det gör det extra svårt att vara den som själv behöver stöd. Det tog emot att erkänna att jag behövde hjälp. ?
Han har själv varit chef och vet hur lätt det kan vara att förbise vikten av att prata med en medarbetare i kris. Nu vill han berätta sin historia för att chefer ska förstå att deras stöd kan betyda skillnaden mellan hälsa och ohälsa.??
Det är juni, klockan är ett och det är en alldeles vanlig tisdag i Stockholm. John Ogenholt är på väg till arbetet på ett äldreboende. Han går den väg han brukar. Passerar en skola och kommer ut på en gångväg vid skolans parkeringsplats. Då blir han varse två personer som sluter upp bredvid honom. Den ene tar fram en kniv. ?
Han blir ivägdragen till skogsområdet alldeles intill och rånarna kräver att få hans plånbok och väska. De hittar bankomatkortet och på engelska kräver de att få koden. De rispar honom över kinden med kniven och han är rädd att dö. Någon kod på engelska kan han inte få fram så han säger den på svenska. Om och om igen.??
När männen har gett sig av blir John sittande en stund innan han tar sig till arbetsplatsen där han arbetar som inhyrd sjuksköterska.Det som sedan händer är avgörande för att John ska återfå något av sin trygghet. Cheferna på den tillfälliga arbetsplatsen ringer inte till hans arbetsgivare på bemanningsföretaget för att be om en annan sjuksköterska. I stället förstår de hans behov av att prata. ?
Det gör hans arbetsgivare också. När han får höra vad som har hänt släpper han vad han har för händer och är på plats inom en halvtimme. Han lyssnar till vad som har hänt och ser sedan till att John får skjuts hem till Västerås. Själv befinner sig John i ett chocktillstånd. Knappt medveten om vad som händer omkring honom säger han att han snart kommer att vara tillbaka på jobbet igen. Ett par dagar hemma räcker nog.??
Det gör det inte. När fredagen kommer har arbetsgivaren, Uno Sjöström, vägrat att lämna John i fred. Han ringer om och om igen — insisterar och får John att prata.?
— När chocken släppte ersattes den av skam och sorg. Varför just jag? Gjorde jag något fel? Stack jag ut på något sätt? Kunde jag ha gjort något annorlunda? Jag frågade mig hela tiden varför det hände och skammen var så stark att jag ville dra mig undan. Jag ville inte alls börja jobba utan sköt gång på gång upp dagen då jag skulle åka till Stockholm, berättar John.?
Men han blev inte blev lämnad i fred. Arbetsgivaren stod inte bredvid och såg på medan en medarbetare stannade hemma och gömde sig för omvärlden. Det gick några dagar, sedan mer eller mindre tvingade Uno Sjöström John att träffa en präst vid sjukhuskyrkan på Södersjukhuset. En tid var redan ordnad.??
Det känns bättre bit för bit, men John har inte kommit över det som hände. Skammen har ersatts av ilska över att bli fråntagen sin trygghet och tillit. Han blir rädd i folksamlingar och studerar noga sina medmänniskor för att se om de kan vara presumtiva våldsverkare. ?
Han vill inte vara sådan egentligen. Vill inte känna sig begränsad av rädslan utan fri att till exempel välja färdsätt. Men i dag tar han bussen i stället för tunnelbanan. ?
— Det värsta jag vet är att komma upp ur tunnelbanan och ha en massa folk bakom ryggen. Jag tar omvägar för att slippa folksamlingar. Det gör mig trött att känna så här. ?
Samtidigt är John glad och tacksam över den hjälp han har fått. Från arbetsgivaren, som så snabbt var på plats och fick honom att prata och prata om det som hänt. Från chefen på äldreboendet, som promenerade med honom den väg där allt hände för att han skulle våga gå den igen. Och från terapeuten vid sjukhuskyrkan, som har tillåtit alla känslor.??
I dag jobbar John mycket med att återfå tilliten. Han får hjälp från sin samtalsterapeut. Hos henne får han gråta, svära och utgjuta sig — om alla ondsinta eventuella rånare där ute, om alla jävlar som gör oskyldiga personer illa. ?
”Varför tog de sig rätten att ta min trygghet ifrån mig?”