Läkarna är chefens akilleshäl

Chefer inom vården bidrar själva till att göra chefsrollen svag, frånvarande och oklar i förhållande till läkarkåren. Det gäller oavsett vilken profession de har.?

Ja, jag är ju inte läkare, men…” Eller tvärtom: ”Ja, jag är ju själv läkare, så…” Psykologen Mia von Knorring disputerade nyligen på en avhandling där hon slår fast att chefer inom vården på flera sätt försvagar sin chefsroll i förhållande till läkarrollen. Oavsett om de är läkare, sjuksköterskor, ekonomer, eller har någon annan profession, så definierar de sig själva och andra chefer i förhållande till just läkarna. ?

Egentligen ville Mia von Knorring studera vilket stöd läkare får i sjukskrivningsprocessen. När läkarna berättade om alla problem kring den slog det henne att ingen av dem tog upp chefens roll. Märkligt, tyckte Mia von Knorring, och ville få svar på varför cheferna var så frånvarande när det gäller ledning av sjukskrivningshantering.??

Hon började med att intervjua landstingsdirektörer om hur de ser på sin egen och underställda chefers ledning av läkare. Svaren visade att nästan hälften av uttalandena handlade om hur läkare är, i stället för att handla om olika sätt att leda läkare. Få av dem som talade om att leda tog upp generella ledningsstrategier.?

— Få beskrev att man leder läkare via underordnade chefer, eller att man använder någon annan traditionell ledningsstrategi. I stället beskrev de vad vi kallar läkarspecifika strategier, som framför allt handlar om hur de gör för att få med sig läkare i olika beslut, säger Mia von Knorring.??

Till exempel valde chefer att anordna separata möten för att informera läkare om sådant som rörde hela personalgruppen. De använde sig också av olika kompensationer för att få läkare att komma till möten. En annan strategi var att förlita sig på ett ombud; en läkare med auktoritet som kunde påverka kollegerna. ?

— Landstingdirektörerna beskrev strategierna som pragmatiska och nödvändiga för att kunna leda en stark yrkeskår. Men flera var också medvetna om dilemmat med att de underminerar legitimiteten i chefsrollen när den här typen av strategier används. Cheferna vill ha ett möte för hela personalgruppen, men anordnar ett specialarrangemang för läkare — det försvagar chefsrollen.?

I sin doktorsavhandling drar Mia von Knorring slutsatsen att hälso- och sjukvårdens chefer i många fall inte tycks se chefsrollen som tillräckligt stark för att leda läkare. Hon vill inte kalla det en konflikt mellan läkare och chefer — inte heller vill hon lägga skulden hos läkarna. ?

Hon konstaterar helt enkelt att cheferna tycks ha svårt att ta sin chefsroll i relation till läkarkåren. Oavsett vilken profession de har.?

— Många forskare har ägnat sig åt konflikten mellan chefer och läkare. Jag ville undersöka hur cheferna hanterar sin chefsroll oberoende av profession och ser att de själva bidrar till att försvaga chefsrollen, och gör det trots att chefens ställning i vården formellt har stärkts under de senaste åren. En del hävdar att det har skett på bekostnad av läkarkårens inflytande, andra hävdar motsatsen.??

Klart är att en allt äldre, och därmed vårdkrävande, befolkning innebär att redan begränsade resurser begränsas ännu mer. Politiker kräver att vårdens chefer har ett helhetsperspektiv och prioriteringar är lika nödvändiga som svåra. Det ställer stora krav på cheferna.?

— En svag chefsroll och dåliga relationer mellan chefer och läkare kan få konsekvenser för personalens arbetsmiljö och för vårdens kvalitet. För att en god och säker vård på lika villkor ska kunna ges till alla krävs att resurserna används ansvarsfullt. Det är ett etiskt svårt uppdrag som vilar på sjukvårdens chefer, säger Mia von Knorring.??

I en av doktorsavhandlingens studier har hon sökt svar på frågan hur cheferna själva skapar bilden av chefsrollen. Efter att ha intervjuat samma 18 landstingsdirektörer, samt 20 verksamhetschefer, utkristalliserade sig två olika sätt att skapa bilden av sig själv och andra chefer: en managementinriktad bild och en professionsinriktad. De flesta använde den sistnämnda.?

Det är här cheferna utgår från om de själva är läkare eller inte. De går in i sjukvårdshierarkin och definierar sig i den — i stället för att helt enkelt definiera sig som chefer. Att i sin roll som chef definiera sig utifrån om man är läkare eller inte läkare bidrar, enligt Mia von Knorring, till att osynliggöra chefsrollen i sjukvården. ?

— Det ger cheferna en svag bas när de ska ha inflytande över läkare. Den konflikt jag beskriver är framför allt den som cheferna upplever inom sig själva. Mina resultat pekar på att många chefer, trots sitt formellt sett ökade mandat, inte upplever sig som tillräckligt starka. De behöver stöd för att ta sin chefsroll i relation till läkarrollen.?

Frågan är vem som ska stödja och hur det ska gå till? Mandatet för chefer i linjen undermineras i sin tur av att se överordnade chefer använda läkarspecifika strategier som den att ha särskilda möten för att få läkare att över huvud taget närvara.??

— Det övergripande syftet med att vara chef är att ge god vård för alla samhällsmedborgare. Det pratar man för lite om. Om chefer fick stöd att värna det syftet och såg hur viktigt det var skulle de känna mer stolthet. Olika professioner bidrar på olika sätt till att nå målet — men målet är gemensamt. Cheferna måste själva hitta svar på frågan: Varför är jag chef?