När bakteriens DNA sprutas in i huden på möss reagerar huden med en inflammation, men inte med infektion eftersom bakterien inte lever längre. Det visar studier som hudläkaren Lena Mölne har gjort.

Den kunskapen kan kanske i framtiden användas för att skapa alternativa behandlingsmetoder mot infektioner orsakade av mikroorganismer. DNA-struktur och antigen från bakterien, som stimulerar och styr antikroppsbildningen, skulle exempelvis kunna ingå i ett effektivare vaccin än de som har prövats hittills. Men det är långt dit.

- Mina studier ger en liten pusselbit. Det är lång väg kvar att gå innan vi är framme hos patienten, säger Lena Mölne.

Hon har tittat på faktorer både hos bakterien och hos möss som orsakar och påverkar förloppet hos infektioner i huden. I sina försök har hon använt stafylokockbakterier som normalt finns hos på hud hos möss och som motsvarar S. aureus. Den bakterie som hos människor orsakar de hudinfektioner som ofta sprids på sjukhus.

Avgörande blodkropp

Hon fann att en viss typ av vita blodkroppar, neutrofila granulocyter, är speciellt viktiga för att bekämpa S.aureus, särskilt när mössen precis har blivit infekterade. De som saknade dessa vita blodkroppar blev mycket sjuka och det hjälpte inte att antalet neutrofila granulocyter ökade efter några dagar.

Även gamma/delta T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som finns i hudens yttersta lager, visade sig ha betydelse. De möss som saknade dessa hade svårare än kontrollgruppen att göra sig av med bakterierna tidigt i infektionsförloppet.

Att Lena Mölne använder sig av möss i sin forskning beror på att deras immunförsvar liknar människans.

- Eftersom de är så lika oss är de bra modelldjur. Och etiskt går det ju inte att spruta in bakterier på människor, säger hon.

Hon poängterar att försöken är snälla för musen. De lider inte och avlivas efteråt.

Lena Mölnes avhandling Host-bacterium relationship in staphylococcal skin infection lades nyligen fram vid Göteborgs universitet.