Universitetsadjunkt Ing-Britt Holmquist, vid institutionen för omvårdnad på Lunds universitet, har intervjuat kontaktpersoner till de 1 000 personer i särskilda boenden som under 2000 vårdades i Lunds kommun. Var och en hade en egen kontaktperson och intervjuer gjordes med 175 av dessa om patienternas ADL-status och mentala status. Medelåldern var 87 år. I genomsnitt hade patienterna bott i särskilt boende i 2,5 år.

Läkemedelslistorna granskade

Dessutom har hon granskat patienternas läkemedelslistor i journalerna för att se i vilken omfattning patienterna har ordinerats psykofarmaka. Av de patienter som ingick i studien stod 73 procent på ett eller flera psykofarmaka:
neuroleptika - 16 procent
lugnande mediciner - 32 procent
antidepressiva - 33 procent
sömnmedel - 45 procent

Bristfällig journalföring

- Tydligt är dock att man är relativt försiktig med att ordinera bensodiazepiner till dementa patienter, säger Ing-Britt Holmquist som är desto mer bekymrad över den bristfälliga journalföringen. För mer än hälften av alla ordinerade läkemedel saknades det uppgifter om på vilken indikation dessa ordinerats.

Lätt att läkemedel "hänger med"

Ing-Britt Holmquists studie presenteras på kongressen Morgondagens vårdforskning i Lund 5-6 november. Tidigare studier har visat att läkare ogärna sätter ut läkemedel som ordinerats av kolleger. Vet de dessutom inte varför ett läkemedel satts in blir det än svårare att sätta ut det. Det blir lätt att läkemedlet bara "hänger med".

- Nu tittade jag endast på den aktuella läkemedelslistan. Det är möjligt att jag hade kunnat spåra indikationerna om jag letat mig bakåt i journalerna. Men om mina iakttagelser stämmer överens med verkligheten är det allvarligt.

Effekten inte noterad

Lika dåligt ställt var det med uppföljningen av de läkemedel som hade satts in. För mer än hälften av de angivna läkemedlen saknades det uppgifter om vilken effekt de hade haft. De uppföljningar som gjorts fanns framför allt beskrivna i sjuksköterskornas omvårdnadsjournaler.

- När jag frågat personal varför de inte alltid gör en utvärdering brukar de svara att om allt går bra behöver ingenting skrivas i journalen. Men det är ett felaktigt resonemang. Hur ska man kunna veta om det fungerat bra eller dåligt om det inte står någonting om det? Fotnot: Ing-Britt Holmquists studie är finansierad med bidrag från Trygghetsstiftelsen och Capio forskningsstiftelse.