Nyblivna sjuksköterskor trivs bäst

Otydlig organisation och dåligt stöd av ledningen gör sjuksköterskorna i den kommunala äldreomsorgen missnöjda med sin arbetssituation.

Varannan sjuksköterska inom den kommunala äldreomsorgen är missnöjd med sin arbetssituation. Mest missnöje uttrycker sjuksköterskor med mer än fem års erfarenhet av yrket.

Det visar en studie gjord bland samtliga kommunsjuksköterskor i ett svensk län.

Av 314 sjuksköterskor svarade cirka 70 procent på en enkät om hur de ser på sin arbetssituation och om sin syn på samarbete med anhöriga. Studien presenterades på kongressen Morgondagens vårdforskning i Lund 5-6 november.

– Det sjuksköterskorna klagar mest över är att organisationen är otydlig och att de får alltför dåligt stöd av ledningen i olika situationer, säger universitetsadjunkt Karin Weman vid institutionen för vård och folkhälsovetenskap vid Mälardalens högskola i Västerås.

Enligt hennes studie är sjuksköterskor med mindre än fem år i yrket de som finner arbetet inom den kommunala äldreomsorgen mest stimulerande.

– Kanske beroende på att de som nya får lite mer hjälp av andra kolleger. När de väl blivit varma i kläderna blir de mer utelämnade åt sig själva.

Inom den kommunala äldrevården är sjuksköterskorna ofta ensamt ansvariga för ett stort antal äldre inom sitt distrikt. De hinner sällan lära känna patienterna och deras anhöriga ordentligt och det dyker hela tiden upp nya ansikten.

– Om inte kommunerna ska dräneras på de mest erfarna måste de bättre än i dag intressera sig för sjuksköterskornas behov av handledning, vidareutbildning och tillräckliga resurser. I dag tror jag att många upplever att de måste göra mer och mer på allt mindre tid. Det håller inte i längden. Risken är att de lämnar äldrevården för att söka sig till arbeten med drägligare arbetsförhållanden, säger Karin Weman.

Samtliga sjuksköterskor som deltog i studien anser att det är viktigt att samarbeta med de anhöriga för att vården ska fungera optimalt för patienten. Men de manliga sjuksköterskorna ser inte de anhöriga som en resurs i samma utsträckning som de kvinnliga sjuksköterskorna.

– Varför männen svarat så vet jag inte. Kanske är det så att de manliga sjuksköterskorna inte vill använda familjen som en resurs och därför inte heller ser dem som en sådan.