Vårdförbundet har provat olika förhandlingsstrategier: konflikt, lönediskrimineringsmål i Arbetsdomstolen och individuella löner.

– Det är med den sista som förbundet rönt stor framgång, sa Anders Lindström, chef för Medlingsinstitutet, när han vid en presskonferens presenterade den nya antologin Tretton perspektiv på lönebildningen.

Inför ett eventuellt medlemskap i EMU vill Medlingsinstitutet få i gång en debatt om sysselsättning, höjda reallöner och bibehållen konkurrenskraft. Vilket ansvar har arbetsmarknadens parter för en fungerande lönebildning?

Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall, författaren Göran Greider, LO-ekonomen Dan Andersson och TCO-ekonomen Roland Spånt är några av författarna till antologin om vad en välfungerande lönebildning är och vilka samhällsekonomiska krav som ställs på arbetsmarknadens parter.

Författaren Göran Greider anser att lönerna i den offentliga sektorn måste höjas av anständighetsskäl och efterlyste en bråkigare arbetsmarknad.

– Jag skulle hälsa en svensk kravkarneval välkommen och tror på bråk som ett medel för ett vitaliserat samhällsliv.

Han hoppades på uppsagda avtal och hejdlösa lönekrav.

Mot det talade Anders Sandgren, tidigare chefsjurist i Sveriges verkstadsindustrier, som hävdade att Sverige har sämre chans till en balanserad lönebildning än andra europeiska länder på grund av starka fackförbund. Vad tyglar facket? Frågade han sig.

Eva Fernvall sa att historien visat att varken konflikt eller rättegång har varit lyckosamt när det gäller att höja medlemmarnas löner. I stället tror hon på samverkan med arbetsgivarparten och gemensamma plattformar för att utveckla verksamheten. Viktigare än centralt fastställda lönenivåer, ansåg hon vara att släppa fram kreativiteten mellan arbetsgivare och enskilda medarbetare. Det är för mycket fokus på facket och för lite på individer, slog hon fast.

– Starka parter på arbetsmarknaden är en förutsättning för Sveriges utveckling, men vi måste tänka nytt. Förbi kollektivavtalen, sa Eva Fernvall.