Till Södersjukhusets akutmottagning kommer varje år mellan 60 och 80 kvinnor som utsatts för våldtäkt. I en gemensam studie har kvinnokliniken, akutmottagningen och kirurgkliniken vid Södersjukhuset undersökt hur sjukvården bemöter, omhändertar och behandlar dessa kvinnor. Men att bli bättre på omhändertagande räcker inte, konstaterar gynekologen Kerstin Ehnhage-Johnsson, en av författarna till studien. ”Man kan fråga sig om det inte är dags att vända på klacken och rikta sig mot förövarna i stället för att ständigt fokusera på kvinnorna.”

Av 47 kvinnor som ingår i studien Våldtäkt uppger två tredjedelar att gärningsmannen var av utländskt ursprung och 61 procent att de blev våldtagna av en ny bekantskap eller av en okänd man. 13 procent hade utsatts för gruppvåldtäkt. Nästan hälften av kvinnorna blev också misshandlade under våldtäkten och mer än hälften av övergreppen skedde i kvinnans eller gärningsmannens hem. När kvinnorna besökte gynekolog en månad efter överfallet hade 19 av dem fortfarande mardrömmar, led av sömnproblem och ångest, eller hade somatiska symtom som buksmärtor.

Kände skuld och skam

Kuratorerna Gunilla Seflin och Chatarina Eriksson beskriver den dödsskräck kvinnor som blir våldtagna upplever: ”Gör vad du vill utan att döda.” ”Låt det bara vara över.” Efter våldtäkten känner de skuld och skam och ansvar för att de försatt sig i en situation som lett till våldtäkt. Fortfarande en månad efter våldtäkten mådde kvinnorna i deras studie dåligt både fysiskt och psykiskt.

Vårdpersonalens bemötande av den våldtagna kvinnan kan vara avgörande för hur hon lyckas ta sig igenom det hon varit med om. Det visar sjuksköterskan Elisabeth Skwareks studie. Ett enskilt rum och ständig tillsyn behövs, liksom säärskild kompetens i hur våldtagna och misshandlade kvinnor ska bemötas och omhändertas.

Av de 20 kvinnor som ingår i hennes undersökning uppger 30 procent att de antingen fick sitta ensamma och vänta i ett väntrum eller på en brits i en korridor. De flesta träffade också två eller flera sjuksköterskor vilket gjorde att de upplevde situationen som ännu mer pressande.

Slutsatsen i Elisabeth Skwareks studie är att sjukvårdspersonal ofta är omedveten om vilket stöd en våldtagen kvinna behöver. Riktlinjer som finns följs inte och alltför många kvinnor måste träffa fler än en sjuksköterska.