Alla tycker att värdighet är viktigt i äldrevården, men då måste man prata om vad det innebär. Det säger Tove Harnett, doktorand i samhällsvetenskaplig gerontologi.

Efter att i sin avhandling Vikten av det triviala. Makt i äldreomsorgens vardag ha analyserat vardagliga situationer som hur personal i äldreomsorg pratar om äldres klagomål, hur anhöriga pratar om missförhållanden och hur äldre samspelar på ett äldreboende, drar hon slutsatsen att man måste våga gå ifrån rutiner.

Autonomi handlar om "småsaker"

Det kräver att personalen ser på och pratar om de äldres inflytande på till exempel vad de ska äta för mat eller ha för kläder som en fråga om autonomi i stället för som "småsaker".

Som när Stina inte vill ha samma tröja i dag som hon hade i går, men personalen tycker att hon ska ha den en dag till eftersom det är duschdag i morgon och hon då kommer att byta kläder. Då kör personalen över Stina, kanske utan att reflektera över att det är det de gör, för att det är enklare att följa rutinerna som innebär att byta alla kläder efter duschen.

- I själva verket är det ett sätt att inte respektera den äldres önskan, säger Tove Harnett.

Respekt kolliderar med oskrivna lagar

Och vad händer om Elsa vill sitta uppe och titta på ”Allsång på Skansen”? Det kan kollidera med en oskriven lag som säger att alla ska ligga i sina sängar innan nattpersonalen kommer. ”Vi lämnar aldrig någon till natten”, sa en undersköterska som intervjuades i studien.

Eller när Åke inte vill duscha på sin duschdag. Då kan personalen tänka att: ”om Åke inte duschar i dag, blir han kanske inte alls duschad den här veckan”, men så behöver det inte bli, säger Tove Harnett. Det betyder egentligen bara att man erbjuder honom att duscha en annan dag.

- Rutiner är viktiga, men det blir ett problem om man inte kan frångå dem. Om man har en tanke om att de äldre ska ha inflytande på sitt liv och sin situation måste man också arbeta så, säger hon.

"Klagomål är bagateller"

Det är inte bara i den direkta vården som de äldres synpunkter nonchaleras. I avhandlingens första studie intervjuade Tove Harnett socialchefer om bland annat hur äldres klagomål hanterades, vilka typer av klagomål de fick in och på vilket sätt de användes i kvalitetsarbetet.

Klagomålen som kom in beskrevs ofta som ”bagateller”. Ingen av socialcheferna uppgav att de någonsin hade fått in ett allvarligt klagomål.

Genom att beskriva klagomålen som oviktiga eller triviala rättfärdigar de att de inte gör något åt saken. Ett exempel i avhandlingen är när några av de äldre hade klagat på att de inte får sylt till pannkakorna och intervjupersonen sa att de hade ”haft det så under lång tid. Det var en sån liten grej så vi ändrade inget”.