I åratal har det varit känt att det inte finns något lagstöd för begränsningsåtgärder, exempelvis sänggrindar, utan den enskildes samtycke. Så länge föreskrifterna fanns kvar hjälpte Socialstyrelsen till att tolka dem, men i början av sommaren togs de hastigt bort. Nu vill Eeva Eriksson och Agneta Blomkvist, medicinskt ansvariga sjuksköterskor i Hägerstens och Liljeholmens stadsdelsnämnd i Stockholm, ha vägledning från Socialstyrelsen i hur avvägningen ska göras när det gäller de boendes skydd.

Går igenom tidigare bedömningar

De skyddsåtgärder som används är sänggrind, grenbälte, brickbord, kodlås, larmmatta, rörelselarm samt stöd på toalettstolen. De används restriktivt och individuella bedömningar görs med samtycke som grundprincip. Nu ska alla ordinationer på skyddsåtgärder ses över, vårdpersonal ska informeras och tillsammans ska de försöka hitta andra sätt att skydda de boende som behöver det.

Måste ha dörrarna låsta

– Personalen blir med erfarenhet och kunskap duktig på att hitta lösningar för att hantera de boende som till exempel är extra oroliga och vill gå ut även när det är kallt, säger Agneta Blomkvist.

Trots det är dörrarna låsta eftersom det finns både sjöar och starkt trafikerade vägar nära demensboendena. Men i fortsättningen måste dörrarna gå att öppna även för de boende.

Det handlar om att skydda

Grenbälte ordineras av läkare. På några enheter är dessa ordinationer borttagna men på övriga enheter finns de kvar.

– Sänggrindar används hos dem som behöver det, även om de inte kan uttrycka sin uppfattning, men bara för att skydda personen från att ramla och skada sig, säger Yvonne Kullhammar, sjuksköterska på Axelsbergs servicehus.

Larmmattan är också bra för att förebygga fall då den signalerar att någon som kan behöva stöd har klivit ur sin säng. Ingen av de tre sjuksköterskorna förstår hur den kan ses som en tvångsåtgärd.

Bryter mot lagen

Medvetna om att de bryter mot lagen är de överens om att det enda rimliga är att se till skyddsaspekten tills de har fått vägledning i hur de ska bedöma.

- Vi gör regelbundet risk- och konsekvensanalyser för att se vilka som verkligen behöver skyddsåtgärder. Det är viktigt att utvärdera eftersom behoven förändras. Till exempel kanske inte den som har blivit sämre behöver bälte längre, säger Eeva Eriksson.