Trygghet, samverkan och lite bus gör äldrevården bättre

Trygghet, samverkan och lite bus gör äldrevården bättre
Panelen bestod av Sabina Wikgren Orstam,SKL, Lotta Burénius,ombudsman Stockholms stad,Karin Josefsson, medicine doktor i klinisk äldreforskning. Foto: Tommy Söderlund

Trygghet, stöd, samverkan, kompetens — det är en del av det tiopunktsprogram för god och säker hemsjukvård, som Vårdförbundet presenterade på ett seminarium i Visby. Men det behöver kompletteras med lite bus.

Karin Josefsson, klinisk äldreforskare och lektor vid Mälardalens högskola, presenterade på seminariet de tio punkter som hon har arbetat fram på uppdrag av Vårdförbundet. I augusti kommer hennes fullständiga rapport.

I Sverige finns 250 000 personer som får hemsjukvård. 87 procent av dem är äldre än 65 år, de flesta är kvinnor. Många lider av typiska äldresjukdomar som cancer, demens, hjärtsvikt, stroke, frakturer och trycksår – och många har dessutom flera diagnoser. Hur skapar man en värdig vård för dessa?

Enhetligt huvudmannaskap?

Karin Josefsson efterlyste ett enhetligt huvudmannaskap, att kommunerna i hela landet får det ansvaret samt att utbildningen får ett tydligare äldreperspektiv.

SKL:s Sabina Wikgren Orstam höll inte med om att ett enhetligt huvudmannaskap är nödvändigt. Kommuner och landsting borde kunna samarbeta ändå. Enligt henne har vi en sjukvård av högsta klass i landet, men det brister i samarbetet. För att veta bättre hur vården fungerar finns såväl Senior Alert-registret som det palliativa registret.

Bonus för bus

Lotta Burénius är äldreombudsman i Stockholm. Hon tyckte att det inte alltid handlar om hur man organiserar och samarbetar, utan att det i mycket är en personfråga. Hon tog ett exempel från sin verksamhet som äldreombudsman:

En äldre man skulle skrivas ut från sjukhus. Han bodde i en lägenhet med en för trång hiss. De olika aktörer som var ansvariga för hans vård kunde inte komma överens om hur man skulle lösa hans behov av sjukvård i hemmet.

– Men, sa Lotta Burénius, anhöriga är ofta handlingskraftiga och kompetenta. Mannens dotter tog med honom till sommarstugan (som ligger i en annan kommun), ringde upp vårdcentralen och beskrev problemet.

”Kom hit och hämta decubitusmadrassen med en gång, ni kan lista honom på den här vårdcentralen samtidigt”, sa distriktssköterskan. Och på en halvtimme var rullstolsrampen till sommarstugan ordnad.

– Det borde finnas en bonus för bus också, sa Lotta Burénius.

Är lagarna hinder eller stöd?

Är lagarna ett hinder? Somliga påstår det, hävdade Annika Wåhlin, ordförande för BraVå, medan en vårdutvecklare i Sörmland tyckte motsatsen: hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen utgör dubbla golv.

– Det finns inga stolar att trilla emellan, hävdade hon bestämt.

Geriatrikern Karin Styvborn, som just nu bygger upp en geriatrisk klinik vid Enköpings lasarett, hävdade också att lagen inte bara stöder, utan också kräver, en bättre behandling av de äldre sjuka.

– Det är tid för oss att reflektera över vilken uppgift vi har, vem vi är till för. Varför följer vi inte lagstiftarens krav om en värdegrundsbaserad vård? Jag tror det handlar om ledarskap, hur verksamheten leds på varenda liten enhet.

Makt och samarbete

Lotta Burénius hävdade också att det sällan är någon som klagar på bemötandet när de vänder sig till henne. Däremot kan det bli problem i mötet.

– I mötet handlar det om makt. Då handlar det om hur vi ska samarbeta med inte minst de anhöriga, också i de fall där professionen och de anhöriga inte är överens. Vem bestämmer då?

Till slut: vem är vården till för? Det är ju så noga med att man signerar medicinutdelning, konstaterade Lotta Burénius.

– Men varför signerar man inte en god och välsmakande måltid?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida