My Engström vill veta och förstå vad de patienter som opereras för fetma behöver från vården och hur de mår.

– Det kan leda till att vi från vårdens sida kan hjälpa dem på ett sätt som vi inte har kunnat hittills. Vi har inte känt till deras behov, säger hon.

Vid ett av kirurgveckans seminarier på onsdagseftermiddagen berättade hon om sina studier av hur personer som står inför en fetmaoperation ser på sig själva, varför de har blivit så feta, vilka konsekvenserna är och vilka förväntningar de har på operationen.

Gå ner i vikt det primära

I sin första studie har My Engström, som är sjuksköterska och doktorand vid Göteborgs universitet, intervjuat 23 personer en till sex veckor innan de skulle genomgå en fetmaoperation. De gav  inte uttryck för några förväntningar utöver att gå ner i vikt. Kanske vågade de inte hoppas på mer.

- Man bara ”är i sin feta kropp” och det enda man vill är att gå ner i vikt. Det andra fick komma sen, säger hon.

Svårt få rätt hjälp i sjukvården

Nästan alla beskrev att orsaken till fetman var deras komplicerade förhållande till mat: ”jag kan inte sluta äta, det sitter ingen gubbe i min hjärna och sätter stopp”. Någon sa också att ”maten är mitt missbruk” och jämförde med alkoholism. De berättade också om svårigheten att få rätt hjälp från sjukvården.

Flera av de intervjuade kände att människor såg på dem med förakt; de hade till och med blivit elakt bemötta ute på stan och inom vården utan att kunna göra något åt det. De levde ett begränsat liv; en del hade svårt att träffa en partner, andra orkade inte leka med sina barn.

Rädda för komplikationer

Intervjupersonerna var också rädda för medicinska komplikationer. Även om de ännu inte var drabbade visste de att det skulle komma som en följd av fetman. Den psykiska hälsan var nedsatt och de stod vid sidan av det liv som andra människor levde.

Att gå ner i vikt och få en bestående viktminskning med hjälp av den kontroll över ätandet som operationen ger, var det primära. Det var en sista utväg efter år i bantningens berg- och dalbana. Patienterna hade helt enkelt svårt att kontrollera sin livssituation på grund av sin fetma och med en operation ville de återfå kontrollen över sitt ätande, sin vikt och sitt liv.

Andra året kritiskt  

Uppföljningsstudier visar att efter operationen gick alla ned i vikt, mer eller mindre, och livet förändrades. De kunde gå ut och handla, leka med barnen och leva ett normalt liv. Men efter det första året händer något.

Kontrollen över ätandet släpper hos några som då inte lyckas behålla sin vikt och är ledsna och missmodiga. De som har lyckats gå ner och kan behålla sin vikt mår däremot bra: ”förr existerade jag, nu lever jag”.