Det blir allt vanligare att nya sjukhus eller enheter byggs med fler enkelrum än flerbäddsrum, ibland med enbart enkelrum. Men är det bra? Ja, det tror Eva Persson, klinisk lektor vid högskolan i Borås, som har intervjuat sjuksköterskor och patienter om att vårda och bli vårdad i flerbäddsrum. Hon har också intervjuat patienter i en ny studie på en enhet med bara enkelrum. 

– Det är bra med enkelrum, men där måste sjuksköterskorna arbeta mer aktivt för att ge patienterna möjligheter att träffa varandra, det räcker inte med vackra och inbjudande dagrum. Det saknade de intervjuade patienterna, berättar Eva Persson.

Medpatienter gav trygghet

Det mesta var positivt med att dela rum. Patienterna hjälpte och peppade varandra och de kände trygghet och säkerhet hos varandra. Grannen kunde kalla på hjälp om det behövdes. Problem blev det när någon medpatient var svårt sjuk eller orolig.

Vårdpersonalen sågs som ”gäster”; de och ronden kom ”på besök”. Men patienterna uppskattade ändå när vårdpersonalen kom in i rummet. Att bli sedd var viktigt. Patienterna beskrev personalen som käcka, glada och hjälpsamma och sjuksköterskor och undersköterskor sågs som en grupp.

Men det finns också bekymmer med flerbäddsrum, de är inte gjorda för djupare samtal, säger Eva Persson.

– Då är det särskilt viktigt att sjuksköterskan tänker på att verkligen ge patienterna utrymme för samtal.

Fördelar även med enkelrum

Sjuksköterskorna såg också tryggheten som en fördel med flerbäddsrum, att patienterna är trevliga och tar hand om varandra.

Men visst finns det fördelar även med enkelrum. Patienterna tyckte att det var lättare att prata med vårdpersonalen när det inte fanns några medpatienter som kunde lyssna. Däremot var inte ronden så mycket bättre i ett enkelrum. Patienterna hade inte möjlighet att förbereda sig - ronden var oplanerad och snabbt överstökad. En patient uppskattade att ronden kom in på rummet: ”de kom in för att jag ligger här, inte tre andra också”. Men det var ändå ingen större skillnad på ronden som sådan, ”de susar in och ut”.

Vackert men ensamt

Patienterna uppskattade de vackra rummen. De kunde sitta och titta ut på en vacker utsikt och det var vilsamt att vara för sig själv och reflektera och slippa ta hänsyn till andra. Men det kunde också kännas ensamt och otryggt i det egna rummet, vilket gjorde att personal och närstående fick en annan och viktigare betydelse som sällskap.

Trots att det på enheten med bara enkelrum finns gemensamma utrymmen, som matsal, höll sig patienterna mest till sitt eget rum. Någon sa att ”det verkar som om det inte ligger några patienter på den här avdelningen, jag ser aldrig några”.