Lars Wahlström har låtit 1 500 personer som under tsunamin 2004 befann sig i katastrofområdet besvara en enkät fjorton månader senare. Omkring 70 procent uppgav att de hade återhämtat sig ganska bra, medan 30 procent uppgav att de fortfarande mådde dåligt med posttraumatiska reaktioner såsom nedstämdhet och sömnsvårigheter.

Upplevelse av livsfara lämnar spår

Hela 20 procent av dem som uppgav att de fortfarande mådde dåligt hade inte varit direkt utsatta för flodvågen, inte blivit svårt skadade eller mist någon anhörig, men upplevde ändå situationen som livshotande.

– Det tycks som att själva upplevelsen av livsfara lämnar spår hos den drabbade, säger Lars Wahlström, som är verksam på enheten för kris och katastrofpsykologi vid Centrum för allmänmedicin på Karolinska institutet i Stockholm.

Sjukvårdspersonal behöver kunskap

Han menar att ett sätt att fånga upp personer i riskzonen skulle kunna vara att ställa några enkla frågor i det akuta skedet. Metoden skulle, enligt Lars Wahlström, kunna användas vid större katastrofer, men även vid trafikolyckor, övergrepp, misshandel och rån.

Han anser att forskningsresultaten är användbara för det framtida omhändertagandet både vid större och mindre katastrofer och att det är viktigt att sjukvårdspersonal får fördjupade kunskaper om hur man bemöter drabbade och bedömer vilka som behöver följas upp.

– Det kan räcka med att en sjuksköterska på akuten sätter sig en stund med patienten och frågar vad som hänt och hur situationen upplevdes. Om den drabbade ger uttryck för att ha känt sig hotad till livet bör patienten följas upp senast efter en månad när den akuta reaktionen har lagt sig, säger Lars Wahlström.