Från flygbussen, från hotellrummet, från lägenheten några minuter efter att cykeln är parkerad utanför kommer reaktioner från dagens extrainkallade kongressledamöter som sagt ja – och nej – till ett nytt avtal med SKL.

– För oss i Stockholm har det varit en dag av ren besvikelse. Våra lokala arbetsgivare tar inget ansvar för den lokala lönebildningen, säger Maja Fuchs, biomedicinsk analytiker och styrelseledamot.

Med ett sifferlöst avtal hon är rädd att utfallet i årets löneförhandlingar blir katastrofalt dåligt och att Vårdförbundet förlorar medlemmar, i alla fall i Stockholm. Därför röstade hon nej.

– Jag tror inte att de har haft någon lätt situation vid förhandlingsbordet, men man borde ha varit tuffare. För mig personligen har aldrig slutbudet varit ett alternativ att rösta ja till, säger hon.

Marita Tenggren, sjuksköterska från Göteborg, röstade ja. Hon tycker inte att medlarbud eller en konflikt hade varit ett bättre alternativ. Hon tror att det är lokalt det går att nå framgång i år, både när det gäller löner och bättre villkor.

– Hemma hos mig är jämställda löner på agendan och även arbetstidsfrågan. Jag har all respekt för allas problem runt om i landet. Men hur ska man råda bot på det i ett centralt avtal?

Ett annat år kan det bli läge för konflikt, men inte nu när det fortfarande luktar finanskris, resonerar hon.

– Det är ett skitavtal ett skitår. Klart att man hade velat ha något bättre. Men vi får inga höga siffror ett sådant här år.

Rosa Morales, distriktssköterska från Kronoberg, tror att det kommer att bli lättare för Vårdförbundet att nå framgång i de lokala diskussionerna med landstinget i Kronoberg än med kommunerna i länet. Men framför allt blir avtalet svårt att förklara för medlemmarna, säger hon.

– Själv hade jag hoppats på att arbetstiderna skulle väga in mer. Vi har medlemmar som arbetar på rotation som inte hinner vila upp sig. Men vi ska göra det bästa vi kan av avtalet. Och det är ju bara på två år.

Jonas Karlsson, distriktssköterska från Uppsala och styrelseledamot, säger också att han och hans kolleger ska göra sitt bästa för att sätta press på arbetsgivarna. Men osäkerheten är stor. När avtalen varit nivåbestämda har kommunerna i hans län bara lagt sig strax över. Vad ska hända nu när det varken finns golv eller tak?

– Svagheten är att det inte är säkert att arbetsgivaren tar sitt ansvar. Men för att över huvud taget locka folk till att söka utbildningarna till sjuksköterska, röntgensjuksköterska, barnmorska och biomedicinsk analytiker måste arbetsgivarna inte bara se över lönebildningen utan också villkoren och arbetstiderna, säger han.

Johan Larsson, sjuksköterska och ordförande för Vårdförbundets avdelning Västerbotten, arbetar med och mot ett landsting som inte har för vana att ta ansvar för kompetensförsörjning och andra viktiga frågor. Därför är han tveksam till hur det ska gå med ett avtal som helt saknar garantier för löneökningar.

Många andra kongressledamöter från Stockholm och Värmland, bland annat, argumenterade likadant under dagen. Ändå blev kongressens gemensamma svar till SKL:s slutbud ett ja.

– Den sammanvägda bedömningen blev att vi inte kommer längre än så här med det centrala avtalet, säger Johan Larsson.

Ett ja trots oenighet och heta diskussioner. Vad säger det om Vårdförbundet?

– Det visar hur olika förutsättningar som finns i landet. Nu fokuserar vi på vad som är möjligt och inte på vad som inte är möjligt. Framtiden får visa om även vi som har det tuffare får draghjälp av det här. När det gäller personlig utveckling ska man tänka så här positivt. Men jag hade önskat att det fanns lite mer skadebegränsningar i avtalet, säger Johan Larsson.