Alexander var 18 år när han kom till intensivvården i Arvika. I tre veckor hade han legat i koma efter en bilolycka och läkarna hade gett upp hoppet om att han skulle vakna igen. En placering på neurorehab var vad som väntade.

Annica Axelsson, intensivvårdssjuksköterska på Arvika lasarett, såg något annat hos Alexander. Kanske blev hon bara gripen av att det var en 18-åring som låg där – bara några år äldre än hennes dotter. Kanske var det pappans sorg över att vården inte gav honom något hopp. Hon vet inte riktigt.

– Jag brukar verkligen vara noga med att följa det läkarna säger, och är mån om att känna mig trygg med att jag inte gör någon skada genom att gå emot ordinationer. Men den här gången sa min magkänsla att allt inte var prövat, berättar Annica Axelsson.

Anade att Alexander lyssnade

Alla medicinska resurser var uttömda sades det, men Annica tyckte sig se att Alexander lyssnade. Läkarna förklarade det som en reflex, men gav sitt godkännande till att hon fick försöka att stimulera hans hjärna.

Annica bad pappan att ta med musik som Alexander tyckte om och hon satte på tv:n sent på kvällen när det visades program som han gärna såg. Eftersom tonåringar gärna sitter upp länge uppmanade hon kollegerna att inte slå av tv:n förrän tidigt på morgonen.

– Om han hade skadat ett knä så hade jag tänkt: först läka, sedan rehab, sedan träna. Jag överförde det resonemanget till hur jag ville försöka träna Alexanders hjärna.

Hon gav honom en mugg och försökte få honom att hålla om den. Det gick inte så bra. Så började hon slå in paket tillsammans med Alexander. Hon höll hans händer i sina och drog i snören. Efter ett tag kände hon en antydan till pincettgrepp. Det var den första responsen.

Fortsatte att peppa

Annica fortsatte att peppa. Spelade musik, satte på tv:n, hängde upp en doftgran och hojtade när hon kom in i rummet: "Om du är hockeypojk vet du vad det är att träna och du vet att det gör ont att bli bättre. Kom igen nu."

– Jag pratade med honom som om han vore vaken, och så fort jag gick förbi hans rum sa jag något, nöp honom eller skojade, berättar hon.

När Annica den femte dagen stannade i Alexanders dörr och pratade slog han plötsligt upp ögonen.

Viktigt följa magkänslan

Alexanders kamp fortsätter. Han pratar långsammare än före olyckan och har ett knä som måste opereras. Men han har redan kommit långt – han kan till och med åka skridskor igen.

För Annica kommer Alexander alltid att vara en påminnelse om vikten av att följa sin magkänsla.

– Jag tycker att vi i vården alldeles för sällan vågar stå upp för det vi tror på. Vi följer färdiga PM och riktlinjer – och det viktigt, vi måste vara säkra på att vi ger vård enligt erfarenhet och beprövad vetenskap. Men vi glömmer att det ibland är viktigt att också lyssna inåt och att våga hävda en åsikt när vi tror på något – även om det inte är enligt regelboken.