– Det är ju klassiskt det här att man tycker att "någon annan" ska ta ansvaret, men det blir problem när lokala företrädare inte tar sitt ansvar utan hänvisar till central nivå, säger Kerstin Persson, chefsförhandlare på Vårdförbundet.

Olika bud

Gång på gång säger kommuner och landsting att de inte kan lösa problemet med att kvinnodominerade yrkesgrupper är lågavlönade. Nyligen var det personalchefen i Sölvesborg som i en artikel i Sydöstran hänvisade till att det "är en lönepolitisk fråga på central nivå". 

Samtidigt är arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, extremt tydliga med att lönebildningen ska bestämmas lokalt och att den centrala styrningen ska vara så liten som möjligt, vilket Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation, så sent som dagen före artikeln i Sydöstran poängterade på sin avtalsblogg.

– I vårt avtal med SKL har vi också kommit överens om att lönebildningen ska ske lokalt utan centralt fastställda procentsatser, säger Kerstin Persson.

Lokalt ansvar

Hon menar att de lokala arbetsgivarna i kommuner och landsting inte kan skjuta ansvaret för lönebildningen ifrån sig på det sätt som sker på vissa håll. Eftersom SKL arbetar på uppdrag av sina medlemmar, det vill säga alla kommuner och landsting i Sverige, och SKL inte fått uppdrag av medlemmarna att lösa detta centralt är det den lokala arbetsgivaren som har ansvaret.

– Men samtidigt finns det förstås ett nationellt ansvar att se till att det finns tillräckligt med resurser för att klara hälso- och sjukvården, säger Kerstin Persson.

Ytterst är det en politisk fråga att besluta om hur mycket skattepengar som ska satsas på det.