Det var vid ett seminarium om hemtjänsten som Gemensam välfärd och ABF i Stockholm arrangerade för en tid sedan som Elisabeth Bos talade om hur samverkan mellan hemtjänst och primärvård ur distriktssköterskans perspektiv har förändrats sedan 90-talet. Förutom  distriktssköterska är hon också doktorand vid Karolinska Institutet/Centrum för Allmänmedicin och enhetschef vid Jordbro vårdcentral söder om Stockholm.

Elisabeth Bos menar att hemtjänsten blivit allt mer fragmentiserad, mycket beroende på införandet av lagen om valfrihetssystem. I Haninge kommun, där Jordbro vårdcentral ligger, finns 32 privata hemtjänstföretag. I hela Stockholms stad finns ungefär 135 privata och 40 kommunala utförare av hemtjänst .

En distriktssköterska kan således ha mer än 50 hemtjänstenheter att samverka med. Teamarbete har nästan blivit omöjligt, möten äger rum per telefon och kontakten med anhöriga och personal fungerar dåligt. Inga utbildningsinsatser sker längre för hemtjänstpersonal eftersom det är omöjligt med så många aktörer.

– Mångfalden inom hemtjänsten omöjliggör någon form av kvalitet. Det finns tyvärr ingen gemensam samsyn längre kring den äldre, att vi gemensamt kan tillgodose patientens behov. Hjälpen till patienten blir fragmentiserad och utan långsiktig planering. Kontrasten till vad som gällde under 1990-talet är mycket stor, säger Elisbeth Bos.

Tidigare arbetade personalen på en vårdcentral i team utifrån ett områdesansvar. Vid vårdplaneringen på sjukhuset, innan patienten återgick till hemmet, fanns alla olika berörda samlade och hemgången förbereddes noga. Möten genomfördes också varje månad med personal från vårdcentral och hemtjänst kring olika patienter.

Vårdcentralen utbildade och handledde hemtjänstpersonalen kring exempelvis diabetes, nutrition, stöd och hjälp vid stroke eller hur personal och anhöriga kan upptäcka och föra vidare problem som den äldre har.

Distriktssköterskan deltog även på hemtjänstgruppens personalmöten några gånger per termin. Gruppen hade ett områdesansvar som i huvudsak överensstämde med vårdcentralens upptagningsområde.

– Det fanns en trygghet, kontinuitet och närhet i samverkan. Nu finns det ingen framförhållning längre och patienten kan komma till ett hem som inte är förberett med de hjälpmedel som behövs. Patienterna frågar ofta vilken vårdaktör de bör välja, men det kan vi inte svara på eftersom vi inte har en aning om vad de erbjuder, säger Elisabeth Bos.