Lagarna för när personer vårdas av samhället mot sin vilja är inte nog bra, anser SKL. De  fångar inte upp alla fall utan låter människor, som egentligen behöver tvångsvård, trilla mellan stolarna. Lagarna kan också överlappa varandra vilket inte heller är optimalt.

Problemet uppmärksammas nu av Lennart Gabrielsson, förste vice ordförande i SKL. Han vill att social- och justitiedepartementen låter en parlamentariskt sammansatt kommitté titta på frågan.

Svåra bedömningar

För hur ska den här flickan, vars fall tas upp i SKL:s framställan, få den vård hon behöver?:

"18-årig flicka med svår ätstörning och självskadebeteende, saknar insikt, ingen framställd psykiatrisk diagnos, föräldraengagemang men vill inte tvinga – LPT och vårdas var då? LVU – tvångsmatning på privat behandlingshem (inte möjlig!)?"

De lagar som finns i dag heter lagen om vård av unga, LVU, lagen om vård av missbrukare, LVM, lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, och smittskyddslagen.