Almedalen. Vårdens hierarkier ett hinder för patientsäkerhet

Det råder ingen nolltolerans mot vårdskador inom vården — trots att både lidande och pengar finns att spara. Fortfarande brister det vardagliga säkerhetstänkandet: som att ringen ska tas av när patienten undersöks. Men den nya patientsäkerhetslagen är ett steg på vägen, ansåg panelen som diskuterade vårdens säkerhet i Visby i dag.

Hur säkra kan vi egentligen vara på att vi har den patientsäkerhet vi borde ha? Den frågan ställdes vid eftermiddagens seminarium om säkerhet i vården. En chefsläkare på Gotland, en vice ordförande i Vårdförbundet, en ledamot i socialutskottet, en projektchef på SKL, Sveriges kommuner och landsting, och en professor vid Karolinska institutet fick uppgiften att svara.

Och svaren blev olika. Anders Jonsson, centerpartistisk ledamot i socialutskottet – men också kliniskt verksam som läkare – var mest nöjd med sin insats för en säkrare vård. Som lagstiftare ansåg han sig ha gjort vad han har kunnat.

– Ett stort steg mot en säkrare vård togs i och med att den nya patientsäkerhetslagen kom förra året. Men säker vård och minskning av vårdskador handlar ju inte främst om lagstiftning utan om hur det fungerar i verksamheterna. Som läkare ser jag att det finns mycket kvar att göra där, sa han.

En fråga om kultur

Patientsäkerhet är främst en fråga om kultur, sa Anna Andersson, vice ordförande i Vårdförbundet. Hon ansåg inte att tillräckligt har gjorts för att göra vården så säker som möjligt.

– Ett stort hinder mot en säkrare vård är sjukvårdens hierarkier. Du ska vara stark som sjuksköterska om du ska våga säga ifrån till en läkare som inte har spritat sina händer. Om det fungerade fullödigt skulle alla som befinner sig i ett rum kunna säga stopp – till vem det än må vara, sa hon.

Även Gotlands chefsläkare, Gunnar Ramstedt, ansåg att det är långt kvar innan sjukvårdens personal kan säga att de gör allt de kan. Och det beror till stor del på att många värjer sig mot insikten att de gör fel – bland annat genom att inte kalla saker vid dess rätta namn.

– Ingen i vården vill skada någon och i stället för att kalla vårdskador för vårdskador säger vi komplikationer.

Vill att journaler gås igenom

Eva Estling på arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting berättade att SKL i år ger alla landsting pengar för att gå igenom journaler. De ska då studera vad som har gjorts, vad som gick fel, varför det gick fel och hur man hade kunnat göra annorlunda. Enligt Eva Estling står sjukvården i början av ett stort förbättringsarbete.

Risken för vårdrelaterad smitta har dock varit känd sedan 1800-talet. Går det inte lite långsamt, frågade sig moderatorn.

Det höll Ulf Bergman, klinisk farmakolog och professor vid Karolinska institutet, med om. Han är ansvarig för kvalitetsfrågor när det gäller läkemedel och sa att läkemedelsrelaterade problem är den vanligaste orsaken till att vuxna läggs in på sjukhus. Trots det registreras det ingenstans.

– Händelseanalyser används aldrig när det gäller läkemedelsbiverkningar och de rapporter som skrivs gäller fynd av nya biverkningar som Läkemedelsverket är intresserat av. Välkända biverkningar bryr sig ingen om, sa han.

Vigselring fortfarande på

Ändå kan så mycket göras med enkla medel. Under dagens arkeologiska utgrävningar grävde Vårdförbundet upp reliker från sjukvården, bland dem en lång läkarrocksärm. Men än är det för tidigt att kalla de långa ärmarna för reliker. Och fast alla vet att ringar kan sprida smitta vittnade Anders Jonsson från socialutskottet om att han fortfarande ser läkarkolleger som har vigselringen på när de undersöker patienter.

Patientsäkerhet är till stor del en kulturfråga, enades panelen om.

– Vi som arbetar inom vården får lära oss att göra rätt, men vi får inte lära oss hur vi ska göra om vi gör fel. Risken att göra fel måste diskuteras på alla nivåer. Patientsäkerhet handlar om systematik, sa Gunnar Ramstedt.