I brevet refererar läkaren till Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling (SOSFS 2011:7) och handboken Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling

Att meddela en patient att han eller hon är så dålig att det inte längre är indicerat att ge hjärt-lungräddning, HLR, anser läkaren strider mot principen att inte skada. I stället tycker läkaren att hennes uppgift är att stödja patienten i dennes strävan att behålla hoppet. Hon påpekar att det absolut inte innebär att brytpunktssamtal och samtal om döden och existentiella frågor ska uteslutas.

Läkaren ifrågasätter alltså värdet av ta reda på och dokumentera en döende patients inställning till HLR. Att göra det tycker hon är groteskt och inte hör ihop med en god läkargärning. Det är patienten själv som ska avgöra vad som är viktigt att tala om i livets slutskede och vad som oroar honom eller henne, anser läkaren.

Läkarens önskan är att Socialstyrelsen i nästa upplaga av föreskrifter tar upp detta till diskussion och att en paragraf eller en formulering införs som tillåter ett handlande som tar större hänsyn till patientens upplevelse och sinnesro.

Vårdfokus har utan resultat sökt experter på Socialstyrelsen för en kommentar.