En kvinna som Maria Rusner intervjuat berättar att när hon vaknar på morgonen och känner sig alldeles klar i tanken blir hon inte glad. Då vet hon att hon om tre dagar kommer att vara tvångsvårdad.

Bipolär sjukdom betraktas ofta som en sjukdom som drabbar i skov, med friska perioder däremellan. Men Marie Rusner har länge misstänkt att patienterna inte alltid har mått så bra i mellanperioderna heller. Nu har hon i sitt avhandlingsarbete fått sin tanke bekräftad.

Intensitet i livet

Personer med bipolär sjukdom upplever en särskild intensitet i livet, med stor spännvidd mellan det djupa mörka och det som kan vara spännande.

– De har en särskild känslighet och lyhördhet, det kan man ana, som visar att sjukdomen är närvarande hela tiden, säger hon.

Patienterna för en kamp hela tiden; "är det här en bra glädje eller är jag på väg mot manin?". Det gör att de inte kan lita på det de känner, vilket i sin tur leder till en känsla av värdelöshet.

Skammen gnager

Eftersom bipolär sjukdom är så sammanflätad med den man är, kan det vara extra svårt att leva med skammen och skulden för det som har hänt under en intensiv sjukdomsperiod. Personen kan ha gjort saker som han eller hon absolut inte hade velat göra. Och hela tiden finns oron för att tappa kontrollen igen.

Det som kan göra ett gott liv möjligt är att öka den egna makten och kontrollen i sitt liv. För att nå dit kan personen behöva komma till en vändpunkt, förklarar Marie Rusner.

– Det blir nödvändigt att försaka en del av sitt liv. Man inser att livet med familjen är viktigare än perioden med hypomani. Upplevelsen av att vara behövd av barnen är den starkaste drivkraften.

"Verklig vård"

Då behöver personen planera tillsammans med sin familj, kanske en god vän och en vårdare. I studierna lyfts sjuksköterskorna fram av patienterna som ovärderliga. Ofta benämns dessa möten "stödsamtal", men Marie Rusner har en annan definition.

– Det är verklig vård. Att finnas med och bearbeta upplevelser, vara den som hjälper till att bedöma och säger att "nu behöver du...".

Vårdande inom psykiatrin är att ha någon att prata med och lita på, som hjälper patienten att inte tappa kontrollen och att förstå.