Med frågan ”Vad händer under besöket?” har intensivvårdssjuksköterskan Thomas Eriksson observerat samspelet mellan medvetslösa patienter och närstående på en intensivvårdsavdelning. I nästa steg har han tolkat vad som händer i mötet med hjälp av hermeneutisk analys. Han har också intervjuat patienter och närstående.

Alla patienter har berättat för honom att de har känt att någon har funnits hos dem och att det har varit betydelsefullt. De beskriver det som en förnimmelse av att någon är närvarande.

Men det är inte bara positivt. Det kan också vara ansträngande för den sjuke, som är påverkad av sin sjukdom och av läkemedel och beroende av livsuppehållande maskiner, att ha sina nära hos sig.

– Även de närstående kan uppleva att de offrar sig när de besöker sin närstående. Man kan inte riktigt vara sig själv, säger Thomas Eriksson.

Närstående en resurs i vården

Familjen, och det behöver inte vara kärnfamiljen utan de som är nära och kära, är viktig, konstaterar han. Den hjälper den sjuke att knyta an till livet igen. En slutsats han drar är att personalen har en viktig uppgift i att visa vägen till den medvetslösa patienten.

– Vi måste använda de närstående som en resurs i vården, inte ett hot som det kan vara i dag. Utifrån ett forsknings-/kunskapsperspektiv måste vi vara i vården och undersöka, reflektera och beskriva det vi ser för varandra, säger Thomas Eriksson.

Avhandlingen läggs fram vid Sahlgrenska akademin i Göteborg den 19 oktober.