Jag har alltid velat ge mig ut på äventyr men inte haft förutsättningarna förut. Nu har jag semester och har sparat pengar sedan i julas då den här idén dök upp att samla in pengar till kidsen på jobbet som har det så kämpigt. Min kamp genom landet är ingenting mot vad familjerna hos oss får gå igenom.

Till vardags arbetar du som sjuksköterska med cancersjuka barn på Norrlands universitetssjukhus. Hur är det?

Jag har ett underbart jobb. Man kan tro att det är tungt att se hur mycket barnen kämpar men varje dag är det mycket livsglädje på avdelningen. Det är svårt att föreställa sig hur de har det när hela livet kastas omkull och aldrig blir detsamma igen. Vi ska vara rädda om sjukvården. Jag vill att alla som skänker pengar ska veta att de verkligen kommer barnen till godo. Barncancerfonden gör nytta i nuet, varenda krona betyder mycket.

Du startade vid Treriksröset den sjätte augusti, har sprungit hundra mil och kommit ungefär halvvägs, blir det inte ensamt?

Njä, det tycker jag inte. Jag träffar mycket folk på vägen. Några av mina vänner har sprungit med en bit och ibland får jag sova hos kompisars kompisar. Annars sover jag i tält. Jag har en babyjogger med mig med tält och sovsäck. Jag försöker träffa lokaltidningarna och berätta vad jag gör. Och så ringer jag till kollegerna lite nu och då när jag längtar och då skickar de peppande sms.

Hur långa sträckor avverkar du på en dag?

Det blir för det mesta omkring fyra mil. Men när jag kommer fram till slutmålet Ystad senast i mitten av oktober blir det lyxhotell och sen springer jag nog inte en meter till, säger Elisabeth Karlsson och skrattar.