Forskarna trodde att de skulle hitta tydliga effekter på blodsocker, vikt, blodtryck, blodfetter, midjemått och annat som undersöktes i studien. Men resultatet visar i stället att personer med typ 2-diabetes verkar ha sämre genetiska förutsättningar att tillgodogöra sig motion.

– Det är givetvis lite nedslående att vi inte kunde se några mätbara positiva effekter för diabetiker eftersom det skulle kunna fungera som en morot för att träna, säger Tomas Fritz, distriktsläkare och doktorand vid Karolinska instituteti Stockholm.

Fem timmars stavgång

Det är flera forskargrupper som har deltagit i den omfattande motionsstudien vid Karolinska institutet. 213 personer med ett body mass index, BMI, över 25 har följts.

Deltagarna var indelade i tre grupper: personer med typ 2-diabetes, personer med nedsatt glukostolerans och en frisk kontrollgrupp. Hälften av deltagarna i varje grupp levde som vanligt och hälften gick stavgång fem timmar i veckan under fyra månader.

Deltagarna i den friska kontrollgruppen förbättrade sina värden, medan de med diabetes eller nedsatt glukostolerans varken sänkte sitt BMI, blodsockervärde, midjemått eller andelen kroppsfett.

Har sämre förbränning

Forskarna gjorde även ultraljudsundersökning av hjärta och blodkärl, tog muskelbiopsier och undersökte genuttryck för enzymer som är inblandade i förbränningen av fett och glukos i muskelcellernas mitokondrier.

– Tack vare det så kunde vi se att personerna med diabetes hade sämre förbränning av socker och fett och att de hade sämre genetiska förutsättningar att svara på fysisk aktivitet, säger Tomas Fritz.

Behöver mer intensiv träning

Han menar att resultaten tyder på att personer som redan har utvecklat diabetes kanske behöver lite mer intensiv konditionsträning och även styrketräning för att få mätbara effekter. Något som kan vara ett pedagogiskt problem eftersom personer med typ 2-diabetes ofta inte är vana att träna mycket.

– Det är absolut inte meningslöst att träna, tvärtom är det ovärderligt i kampen mot typ 2-diabetes, men den här studien visar att de som arbetar med diabetesrådgivning kanske måste ha mer realistiska förväntningar på vilka effekter man kan få av motion, säger han.