När stöd ska sättas in för barn med stora problem har det varit vanligt med samarbete mellan skola, socialtjänst och sjukvård, och man har utgått från att samarbete är bra. Nu visar en avhandling från Göteborgs universitet att det kan innebära komplikationer.

– Det kan till exempel gälla när ett barn far illa och ska omhändertas. Då finns en risk att samarbetet förlänger processen och därmed lidandet för barnet, säger forskaren Camilla Blomqvist, som disputerar den 7 september.

Har följt åtta familjer

I sitt avhandlingsarbete har hon följt åtta familjer och samarbetet mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin, bup, som har en särskild roll när det gäller samarbete.

– Deras hjälp är frivillig. De har också rätt att ha väntetid och att avsäga sig ärenden där de anser att den sociala problematiken är för stor. Bup:s personal kan kräva att socialtjänsten löser den innan de hjälper barnet och familjen. Samma frihet gäller inte socialtjänsten som ju har det yttersta ansvaret för barn som far illa.

Tydlighet är viktigt

För att familjerna ska uppleva samarbetet som något positivt krävs att det hanteras på rätt sätt. Det innebär bland annat att vara tydlig kring syftet med samarbetet och med ansvarsfördelningen mellan sociala myndigheter och psykiatri.

– Om föräldrar väntar att det snabbt ska bli bättre för deras barn och det bara resulterar i fortsatt utredning blir de besvikna, säger Camilla Blomqvist.

Samma tydlighet bör gälla mellan de olika organisationerna. De professionella bör vara klara över varför de ska samarbeta. Är det för att lösa professionell osäkerhet eller för att få fram snabba åtgärder för barnet?

Samarbete inte alltid lösningen

Varken tidigare forskning eller Camilla Blomqvists avhandling stödjer antagandet att samarbete kring barn med problem självklart leder till bättre insatser. Det finns heller inget som säger att det skulle spara tid eller vara en ekonomisk besparing.

– Samarbete är inte lösningen på alla svåra ärenden och de professionella som är involverade behöver ha såväl förmåga som mandat att avgöra när samarbete kan innebära en förbättrad livssituation för barnet och när det kanske inte kommer att göra det, säger hon.