Hälften av vårdplatserna förblir stängda på ortopediska kliniken vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. På Kirurgcentrum handlar det om 14 vårdplatser och på Medicincentrum ett mindre antal. De mest akuta och angelägna behoven kommer att prioriteras medan resten av patienterna får vänta.

–Arbetsgivaren har länge gett en förskönad bild av läget men då vårdplatser stängs förstår västerbottningarna att saker och ting inte fungerar, säger Johan Larson, ordförande för Vårdförbundets avdelning Västerbotten.

Dagliga möten

Enligt landstinget kommer de omfattande rekryteringsinsatser som gjordes under våren att intensifieras. Arbetssätt och arbetsformer ska också ses över.

– Vi vill kunna ta emot så många patienter som möjligt, därför sker dagliga avstämningsmöten för att effektivt samarbete. Medarbetarnas insatser är ovärderliga i en tuff situation som denna, säger Marie Rodling Wahlström, chef för verksamhetsområde kirurgi, i ett pressmeddelande.

Plåster räcker inte

Men Johan Larson är inte imponerad.

– Fler dagliga möten hjälper inte om man väljer samma sätt att tänka. Det är frustrerande att landstinget inte har större förmåga att hantera situationen. Man försöker med plåster men sådana surnar om de får sitta för länge. Nu behövs andra bandage, säger han.

Enligt Johan Larson finns det enkla, långsiktiga lösningar på sjuksköterskebristen som landstinget väljer bort. 

– Landstinget hade kunnat rekrytera studenter men har medvetet låtit bli att tillmötesgå deras krav på några hundralappar. Och man gör inte allt för att behålla den personal man har. Alla bör erbjudas tillsvidareanställningar och bättre arbetsmiljö. Visst kostar det, men vad är alternativet? Vi kan inte urholka vården om vi ska nå målen att Västerbotten ska växa och blomstra, säger Johan Larson.

Lämnar vården

Han får samtal från medlemmar som inte orkar slita längre utan lämnar vården, medlemmar med genuint intresse för vården och stor empati.

– Det är de som far mest illa. Men som patient vill du möta inkännande personal som kan se både uttalade och outtalade behov. Ekonomin får inte vara det enda styrmedlet, vi måste ha kvalitet. Det lidande och den ångest det innebär att som svårt sjuk inte få planerad vård går det inte att sätta ett ekonomiskt värde på.