Sjuksköterskorna stödjer de gamla så mycket de förmår. Men det händer också att de inte gör det. Margaretha Norell Pejner, som är distriktssköterska, tror att det beror på att de saknar redskap: de har inte tillräckligt med tid och kunskap för att förstå vad det handlar om.

– Det tar tid att nysta fram vad det är som oroar och den tiden har inte sjuksköterskan, säger hon.

Frågat patienter

I sitt avhandlingsarbete har Margaretha Norell Pejner undersökt vad sjuksköterskor i kommunal hälso- och sjukvård gör, hur de prioriterar i stress och vilken erfarenhet de har av att ge emotionellt stöd. Hon har också frågat patienter, 80 år och äldre, som har både hemtjänst och hemsjukvård, vad de behöver och vilka deras erfarenheter är av att få stöd från en sjuksköterska.

Patienterna behöver hjälp framför allt när de måste fatta beslut och inte kan bestämma sig, när de känner sig utsatta och när det sociala nätverket inte räcker till. De vill känna sinnesro och för att göra det vänder de sig aktivt till sjuksköterskan, som kan ge det stödet. De gamla tycker att de till och med styr över sjuksköterskan.

Aktiv roll

Margaretha Norell Pejners forskning ger dem rätt, även om sjuksköterskornas bild är att de har en mer aktiv roll. 

Hon exemplifierar med en patient som har haft sin diabetes i många år och klarat av det bra, men som på äldre dagar kan rubbas i sin sinnesro när något oförutsett händer. Det kan vara att den gamla tappar sitt mjölkglas på golvet, blir alldeles olycklig och förtvivlad och behöver sjuksköterskans hjälp att komma ur det tillståndet.

– Då hinner sjuksköterskan knappt in genom dörren innan hon ockuperas av att torka golv och lugna personen – och det är precis den hjälp som den gamla behöver just då. Hälsofrämjande åtgärder är inte bara kost och motion. De gamla behöver emotionellt stöd för att orka med sin vardag, säger Margaretha Norell Pejner.