Mina kolleger visste att jag tecknade och frågade om jag ville göra något åt de kala, tråkiga väggarna inom ramen för projektet Bättre vård – mindre tvång, SKL:s förbättringsarbete inom psykiatrin. Jag tyckte det var kul med de stora ytorna och började först lite på väggen nere i källaren i en nisch för att kunna måla över om det inte blev lyckat. Sedan satte jag igång.

Du målar på nätterna, varför?

Jag har ingen extra tid avsatt utan får passa på när det är lugnt och det är det för det mesta på natten. Jag ville inte bara måla dekorativt, det skulle finnas en mening i varje bild, symbolisk eller metaforisk. Man ska kunna tala om bilderna och jag har tänkt på att inte använda för starka färger.

Vad föreställer dina bilder?

En föreställer till exempel fem barn med mössor som gör att de ser ut som blommor. De har tappat sin napp och alla reagerar olika: En blir förvånad, en glad, en ledsen, en arg och en bryr sig inte. Jag ville visa att man kan reagera väldigt olika på samma situation.

Vid dörren in till avdelningen finns en bild på ett barn som blåser såpbubblor. Barn är som såpbubblor; skimrande och vackra och samtidigt sköra och ömtåliga. Med rätt vind kan de flyga hur långt som helst. Nya tankar växer fram medan jag målar. I den bilden tyckte jag att barnen såg ut som solar, så då målade jag en planet för att vi ska tänka på att vara rädd om den också.

Hur många har du målat?

Hittills har det blivit en tio-tolv stycken. Snart flyttar barn- och ungdomspsykiatrin till nya lokaler. Men jag hoppas att idén bakom kan flytta med. Det är det viktiga. Själv går jag i pension.