I januari i tvångsintogs en 41 årig kvinna på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i Västerås. Hon uppvisade ett självskadebeteende, bland annat genom att dunka huvudet i väggen. För att hon inte skulle kunna skada sig mer beslutade överläkaren att hon skulle spännas fast i bälte.

Fyra timmar senare bestämde chefsöverläkaren att hon skulle ligga kvar i bältet över natten, eftersom han ansåg att hennes utåtagerande beteende inte bara kunde skada henne själv utan också personalen.

Under natten bad patienten en av sjuksköterskorna om att kontakta en läkare för ny bedömning. Med motiveringen att chefsläkaren redan hade beslutat att hon skulle ligga fastspänd fram till morgonen sa sjuksköterskan nej till kvinnans begäran.

Först framåt förmiddagen dagen därpå, efter cirka 20 timmar, avslutades fastspänningen.

Anmälde själv händelsen

Kvinnan anmälde händelsen till inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som efter att ha granskat fallet anser att sjuksköterskan borde ha kontaktat en läkare. Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, får en patient bara spännas fast med bälte under en kort tid om det finns fara för att hen ska skada sig själv eller någon annan.

I journalanteckningarna står det enligt Ivo ingenting om att så skulle ha varit fallet när patienten bad sjuksköterskan om en ny läkarbedömning. En läkare borde därför ha kontaktats, anser Ivo.

Även chefsläkaren kritiseras för att han inte tydligare hade angett vid vilken tidpunkt bältesläggningen skulle prövas på nytt.

Begär riktlinjer

Tvångsåtgärder får bara användas när de står i rimlig proportion till syftet med åtgärderna. De ska ske så skonsamt som möjligt och med största hänsyn till patienten. Chefsöverläkaren bör därför ta fram riktlinjer för hur personalen ska agera när skälen för de tvångsåtgärder som satts in kanske inte längre finns kvar, konstaterar Ivo.

Diarienummer: 8.2-4718/2014-15.