Man har länge vetat att tester som spårar DNA från humant papillomvirus, HPV, har högre känslighet för att upptäcka cervikal intraepitelial neoplasi, CIN, än cytologiska tester. CIN är den cellförändring som provtagningen letar efter och som kan utvecklas till livmoderhalscancer om den inte behandlas.

Men man har inte vetat om den HPV-baserade screeningen leder till onödig upptäckt av cellförändringar som aldrig skulle ha utvecklats till cancer. Och inte heller om metoden skulle kunna förlänga tidsintervallet mellan provtagningarna.

Långtidsuppföljning

Forskare vid Karolinska institutet har nu gjort en långtidsuppföljning av den nationella studien Swedescreen från 1997, där fler än 12 000 kvinnor mellan 32 och 38 år randomiserades till antingen dubbel testning med både HPV-test och cytologiskt prov, eller enbart cytologiskt prov.

De såg att den ökade upptäckten av förstadier till cancer vid HPV-baserad testning snarare återspeglar tidigare upptäckt än onödiga fynd av ofarliga förändringar. Genom att över tid jämföra frekvensen förstadier till cancer hos kvinnor med negativt testresultat i screeningen undersökte de också hur länge de olika metoderna gav ett fullgott skydd.

Fem år räcker

– Resultatet pekar på att med HPV-baserad gynekologisk cellprovtagning vore det möjligt med provtagning vart femte år i stället för vart tredje, som vi har i dag, säger Miriam Elfström vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik.

Studien Long term duration of protective effect for HPV negative women: follow-up of primary HPV screening randomised controlled trial är publicerad i den vetenskapliga tidskriften British Medical Journal.