Hon klämde och bet sig själv ständigt, eller fann på andra sätt att skada sig - redan som barn. På kaféet i Visby där hon berättar är det trångt. Många vill höra och få veta hur man ska bära sig åt för att hjälpa när någon mår så dåligt som Hannah Parnén gjorde under hela sin uppväxt. Hon döljer inte ärren på armarna, men det hon förmedlar är hopp. Det går att hjälpa.

Finns fungerande metoder

Det är också vad Lise-Lotte Risö Bergerlind säger. Hon är psykiatriker vid Kunskapscentrum för psykisk hälsa i Västra Götalandsregionen och en av projektledarna för ett nationellt projekt om självskadebeteende, ett flerårigt regeringsuppdrag som börjar gå mot sitt slut.

I dag finns studier som visar att man har funnit behandlingsformer som fungerar för många, så nu är det bara att fortsätta och utbilda tillräckligt många behandlare. Metoderna går ut på att i ett första skede lära patienten att själv stabilisera sitt mående och hitta ett alternativ till sitt självskadebeteende.

Fantastiska resultat

DBT, dialektisk beteendeterapi och MBT, mentaliseringsbaserad terapi har funnits en tid och Lise-Lotte Risö Bergerlind har själv i sitt tidigare arbete inom psykiatrin i Borås sett resultat av metoderna som hon tycker är fantastiska.

– Det är ytterst få  som vi inte kan hjälpa om vi får möjlighet att träffa patienten i ett tidigt skede, säger hon.

Patienterna som de tog emot i Borås klarade sig avgjort bättre efter behandling i dagvård under tio veckor. En tredjedel av deltagarna kunde helt lämna den psykiatriska vården, en tredjedel behövde fortsatt ett visst stöd från olika funktioner och den sista tredjedelen behövde fullständig DBT eller MBT under flera år.

Den nyaste terapimetoden som testas heter ERGT, emotionell regulatorisk gruppterapi. Även den metoden har visat sig bra, terapeuter håller på att utbildas och i höst kommer den att börja användas i Sverige.

"Det är väl ingen idé att sy ihop dig"

Det är bara en hake. Vi ser dem ofta inte, barnen och tonåringarna som mår som Hannah Parnén får sällan hjälp i tid. Hon minns med ett snett leende en av alla gångerna hon tvingades åka till akuten och läkaren som sa: "Det är väl ingen idé att sy ihop dig, du är väl här i morgon igen." För hennes del blev det en lång resa genom en oförmögen och oförstående vård.

Men nu står hon här vuxen, som en av alla andra, och ber oss att se barnen, även de duktiga och punktliga, som ändå ger signaler om sin tunga börda.

– Tro inte att barn måste ha varit med om något hemskt, de kan må dåligt ändå, säger hon.

Som förälder gäller det att inte få panik, utan se barnet och barnets känslor och mående, inte fastna i att bara se det skrämmande beteendet, förklarar Hannah Parnén.

I dag är hon med i föreningen Shedo, som arbetar för att sprida kunskap om bland annat självskadebeteende.

Våga hacka på försvarsmuren

Hon önskar att vårdpersonal oftare skulle försöka ta sig igenom den mur av försvar och otillgänglighet som, inte minst, en tonåring som mår dåligt signalerar. Det är också något som Nationella självskadeprojektet arbetar med. Ett webbaserat utbildningsmaterial är framtaget och går att hitta på: www.nationellasjalvskadeprojektet.se.

– Fråga hur personen sover. Fråga om intressen och visa att du är att lita på. Till slut kanske du får förtroendet att veta vad som döljer sig inombords. Försök igen, och igen, säger Hannah Parnén.

Kanske når du inte fram själv, men har sått ett frö som gör att personen känner att den kan ha förtroende för någon annan. Huvudsaken är att du ser en person, inte ett beteende, råder hon. Problemet är inte skadandet utan måendet.

– Lösningen är sällan att sluta skada sig själv, utan att lära sig hantera livet, säger Hannah Parnén.