Snart åker psykiatrisjuksköterskan Anne Karin Höglund till Liberia. Inte i första hand för att vårda ebolasjuka utan för att vara ett stöd för vårdpersonalen. Hon har hjälpt hjälparbetare tidigare och vet vad som krävs.

Sedan tio år tillbaka ingår hon i den svenska stödstyrkan, en samverkansgrupp med personal från bland annat sjukvården, Polisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och Svenska kyrkan, som tränas för att hjälpa svenskar som har drabbats utomlands. Inom 14 timmar ska de kunna vara på plats för att ge psykosocialt stöd. Hon har lärt sig att en katastrof är en katastrof oavsett var eller hur många den drabbar.

Ett stöd för personalen

För tio år sedan var Anne Karin Höglund i Thailand och hjälpte till efter tsunamin. Den här gången åker hon inom ramen för MSB:s internationella insatser i eboladrabbade länder. Hon ska vara ett stöd för 35 personer som ska hjälpa till att organisera vården och bygga upp nya ebolakliniker. I gruppen ingår läkare, sjuksköterskor, logistiker, tekniker och miljöansvariga.

– Min roll är att lyssna, se till att medarbetare kan återhämta sig och ge en psykologisk första hjälpen. Det innebär bland annat att förklara stressreaktioner, och bekräfta att även en reaktion som verkar konstig och skrämmande kan vara helt normal och adekvat vid en extrem händelse, säger Anne Karin Höglund.

Det som väntar i det eboladrabbade Liberia skiljer sig från vad hon har upplevt tidigare. Likheten är att hon möter människor som ställs inför situationer som inte går att jämföra med något vi känner till här hemma.

Har fått regelbunden träning

Anne Karin Höglund känner sig trygg med den utbildning hon har fått inför uppdraget. Att ingå i stödstyrkan innebär regelbunden träning och själv har hon ständig tillgång till en handledare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som organiserar den statliga svenska insatsen. Inför resan till Liberia har gruppen också fått fyra dagars utbildning på Karolinska institutet och på MSB.

Hon är trygg, men inte helt utan rädsla.

– Visst inser jag att uppdraget är förenat med risker, men jag väger dem mot nyttan jag kan göra. Om jag inte vore lite rädd skulle jag bli oförsiktig, och då ska jag inte åka. Det gäller att vara vaksam hela tiden och följa alla riktlinjer som gäller, säger hon.

Det är inte bara är inom vården av ebolasjuka som den internationella hjälpen behövs. Epidemin har raserat den vanliga sjukvården i landet och Anne Karin Höglund önskar att fler hjälporganisationer fanns på plats. Behoven är enorma.

Personal lämnar vården

– Risken finns att vården av andra sjukdomar som man börjat få kontroll över bryts ner. Det saknas personal till förebyggande arbete och vård av patienter som lider av tuberkulos, barndiarréer och malaria. Och operationer ställs in för att man är rädd för smitta. Om sjukvårdspersonal känner att de inte har kontroll längre lämnar de vården, säger hon.

På fredag åker Anne Karin Höglund, tillsammans med en grupp som ska försöka motverka att det händer. Inte förrän om tre månader kommer hon hem igen.