Morgonen den 25 juli 2010 förändrades mitt liv. Det kan vara din otur nästa gång, skriver Pehr Dahlbom som skadades i olyckan:

"Hur ska jag nå ut med mitt budskap?" frågade jag Lasse Gustavsson, en fantastisk föreläsare och känd som "brandmannen som brännskadades svårt" i en brand på sin nionde arbetsdag. Precis som Lasse har jag nu en relation till konsekvensen av att arbeta i en extrem arbetsmiljö.

"10 procent av de ambulanskolleger som hör din berättelse på dina föreläsningar, bär på förmågan att direkt realisera dina ord i egen förändring, de andra 90 procenten behöver mer tid, gömmer sig bakom en fasad av förnekelse att det händer inte mig, det är någon annans fel eller jag kan inget göra", svarade Lasse.

"När de 10 procenten förstår, förändrar de sin arbetsmetodik och blir så småningom förebilder på sin arbetsplats genom sitt nya agerande. Sakta väger vågskålen över till en ny arbetskultur, fler och fler följer med och du har lyckats med ditt budskap Pehr, men det kan ta flera år."

Min första reflektion var: Hur många av mina kolleger kommer skadas eller kanske omkomma i tjänsten på grund av en sjuk arbetsmiljö och klen lagstiftning under tiden? Det är som med barnet man varnar för elden. Barnet sätter ändå handen över lågan för att kolla om pappa verkligen har rätt. Men vi vuxna borde alla bära förmågan av att förstå och lära utifrån ord utan att behöva bevisas genom att känna smärta eller ångest. Men så fungerar hjärnan på de flesta av oss – det vill säga sällan en förändring utan olycka, smärta och ångest.

Morgonen den 25 juli 2010 förändrades synen på min arbetsgivare, mitt älskade yrke och mitt liv, för mig, min fru, mina barn, vänner och nära kollegor. Under de följande två åren tvivlade jag länge på mina nya värderingar som jag nu såg på grund av en smärtsam erfarenhet orsakad av ren och skär dumhet. Jag bär inget ansvar över olyckan i sig, men jag bär ensam ansvaret över mina allvarliga skador som trafikolyckan orsakade då min kollega somnade vid ratten efter 24 timmars vakenhet.

Foto: PolisenPolisens bild från olyckan.

Jag hade sekunderna innan vi träffade berget i 80 km/h tagit av mig mitt bilbälte för att bistå min patient och ta de sista kontrollerna innan vi var framme på akuten i NÄL. Så onödigt, men det var så vi alla jobbade. Det är så många i ambulansen jobbar i dag. Vi sitter onödigt obältade och vårdar samtidigt som vi transporterar, ibland i höga hastigheter. "Ibland måste man ju ta av sig bältet för att kunna vårda patienten". Men NÄR måste vi verkligen göra det? Frågar jag mig. I dag är jag klokare. Jag skiljer på obältad vård och transport. Aldrig samtidigt utan kraftigt reducerad fart och en väl medveten förare och ALDRIG utan att det verkligen finns ett livsavgörande syfte för patientens överlevnad.

Mitt liv är inte värt att riskera för någon patient. Jag själv, mina barn och min fru vill att jag kommer hem efter arbetet. Genom att förändra en invand "kulturell" arbetsmetodik och bli mer riskmedveten, hitta nya sätt att vårda under transport, ta ansvar för mina handlingar kan jag kombinera "vård av patient" och "transport av patient" på ett säkert sätt. Oavsett vilka förutsättningar min arbetsgivare och situationen ger mig måste jag ta ansvar för mig själv och se till att patienten vårdas och transporteras från A till B utan att någon förolyckas. Ansvaret ligger på arbetsgivaren att ge de bästa förutsättningarna men ytterst på mig själv att jag, kollegan och patienten kommer fram hela.

Sjukvården är en extrem arbetsmiljö. Sådana miljöer kräver ett synnerligen stort och kontinuerligt systematiskt arbetsmiljöarbete. Rättegången i Göteborg visar att arbetsgivarens representanter i alla led kan ställas till svars för om detta arbete inte tas på största allvar. Jag menar att det behöver göras mycket mer på djupet och bredden i organisationen för att vi skall nå en nolltolerans av patientskador och personalskador.

Inget är viktigare än säkerhetsarbetet.

Erfarenhet och statistik visar på nonchalans i flera led på många arbetsplatser.

Ett par exempel: Varför kör vi kuvöstransporter i höga hastigheter mellan sjukhus när det lilla barnet ligger helt löst och oskyddat inne i kuvösen? Är det ingen som reflekterat över vad som händer med barnet om det oväntat tar tvärstopp? Vill du få en uppfattning så uppmanar jag dig till att stå fritt på golvet, lägga händerna på ryggen och falla med rak kropp framåt så att ditt ansikte slår i marken först utan att ta emot dig. Du har då inte nått hälften av hastigheten och kraften som barnet i kuvösen utsätts för om ni krockar i 80 km/h. Bladen till ett vindkraftverk transporteras på våra vägar med två följebilar med varningsljus påslagna i låga farter där trafiken kräver. Trots att bladen sitter fastspända på trailern.

Dygnspassen finns kvar på flera högt belastade stationer i Sverige där kolleger dagligen vittnar om extrem trötthet trots att vi vet vad konsekvensen kan bli. Jag är inte emot dygnstjänstgöring. Men jag är starkt kritisk till att vi inte jämställs med yrkestrafik och tvingas till pauser, återhämtning och vila under arbetspasset om/när vi kört i x antal timmar. Jag har många fler exempel men överlåter till dig som läser detta att fundera ut några själv.

Jag påstår att politiska kostnadsbesparingar, i tider när behovet av ambulanstransporter ökar med 10-15 procent varje år, ger små utrymmen för landstingen att tillföra behovsanpassade resurser. Att vi för länge sedan har gått från "beredskapsambulans" till "produktionsambulans" för att bli ännu mer kostnadseffektiva. Jag ser att detta sliter hårt på ambulanspersonalen vilket kan öka risken att göra misstag på grund av trötthet och lågt blodsocker.

Flygindustrin har gjort denna resa och har i dag ett säkerhetsarbete som är värd namnet. Man söker efter brister i rutiner i stället för att leta syndabockar vilket gör att varje anställd i alla led bidrar till att anmäla arbetsmiljö- och säkerhetsrisker utan att vara rädda för att bli utpekade och förlora jobbet. Inom flygindustrin jobbar man i dag efter checklistor och strama rutiner. Jag hävdar att ambulanssjukvården har kommit till den punkten att vi alla behöver tänka i liknande banor. Det kommer inte plötsligt att börja regna pengar över oss. Jag spår att det kommer bli värre och fler av oss kommer förolyckas i tjänsten på vägen fram.

Är det din otur nästa gång? Vad gör du för att förhindra det?
Du som arbetar i ledningsgrupp oavsett nivå – Vad gör du för att förhindra det?
Tillhör du de 10 procenten så reagerar du och gör direkta förändringar mot en ännu säkrare arbetsmiljö och patientvård NU när du läst klart denna mening.

Vårda och kör försiktigt goa kolleger, vi lever här och nu.

/Pehr Dahlbom, leg anestesisjuksköterska, 11 år i ambulansyrket.