För en vecka sedan slutade hon sitt jobb som chef på den medicinska- och palliativa enheten i Kalix för att frilansa. Ett par dagar senare svarade hon på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps, MSB, förfrågan om att åka till Monrovia i Liberia. I dag, fredag, bär det av. Hon åker tillsammans med två läkare, två sjuksköterskor, flera tekniker och administratörer för att bidra i kampen mot ebola.

När gruppen kommer fram ska de i första hand ta hand om sjukvården för sitt eget team, och i andra hand för de andra internationella hjälparbetarna på plats. Utöver sjukvård ska de även bistå med ett säkert boende gällande hygien för hjälparbetarna och träna dem i skyddsmomenten. Det kommer att sättas upp en sjukstuga och två isoleringsenheter som kan användas vid eventuell misstanke om smittad personal i väntan på evakuering.

– Det är det jag vet i dag, förutsättningarna kan ändras. Det är jag van vid från mina tidigare utlandsuppdrag, säger Kerstin Oldgren-Degerman.

Tränat smittskydd

Hon har just gått den tvådagarskurs på Karolinska institutet, som Vårdfokus.se skrev om i går, där blivande fältarbetare förbereder sig inför sina uppdrag. I ett simulerat ebolacentrum fick de tjugo deltagarna träna på hur de ska skydda sig minutiöst för att inte riskera att själva bli smittade.

– Det har varit givande, framför allt kontakten med dem som redan har varit ute och arbetat på plats, säger Kerstin Oldgren-Degerman.

Under de senaste åtta åren har hon arbetat vid flera internationella insatser, bland annat för MSB och FN-organet UNHCR. För lite mer än två sedan jobbade hon i Kongo-Brazzaville där det skett en stor brand i ett vapenlager. Hennes team deltog i röjningsarbetet av ammunition som inte exploderat och i samordning av sjukvårdsresurser på plats.

Anhöriga accepterar

Nu är planen att stanna i Liberia en månad, men det kan också bli två. Hemma i Norrbotten väntar anhöriga, som sa ja när hon frågade om de tyckte att hon kunde åka.

– ­Utan deras godkännande hade det aldrig gått. Oftast är det värre för dem som är kvar i Sverige och får följa utvecklingen på håll.

För Kerstin Oldgren-Degermans del räcker det dock inte att stanna hemma och se rapporterna från Västafrika på tv.

– Någon måste göra något. Om mitt lilla team kan göra skillnad så är det jättebra.