– Det har varit en stor och samtidigt brutal upplevelse, säger svenska Birte Abild, som på söndag åker hem efter en månad i Sierra Leone.

Solen steker på tälten som saknar ventilation, toaletterna är enkla hål i golvet med lock på. Alla patienterna har en hink att kräkas i eller använda som toalett, en del klarar att ta sig till toaletten, andra måste göra ifrån sig i sängen.

Familjen vet inte alltid

– Det gör ont att inte hela tiden kunna vara inne hos dem som lider och att människor dör ensamma, också barn, och om ingen kommer till begravningen. Kanske vet inte familjen om att de är på ebolacentrumet, säger sjuksköterskan Birte Abild.

I mitten av september kom hon till det lilla tältsjukhuset i djungeln två mil utanför Kenema i Sierra Leone.

– Det vi gör är att försöka upprätthålla vätskebalansen, hålla febern nere, lindra smärtan, tvätta patienten, mata de svaga, försöka byta kläder på dem som kräkts eller fått diarré på sig och sin säng, berättar Birte Abild.

En pojke försöker ge sin sjuåriga lillasyster något att dricka då personalen kommer in på avdelningen för troligen smittade. Nästa gång är systern död och den tioåriga pojken ensam med den döda systern. Blodproven som togs på morgonen visar på kvällen att båda var smittade.

Hjälps åt

Storebror flyttas till avdelningen för smittade där en mamma som är inlagd med två barn tar sig an honom. Hennes make avled i ebola och det ena barnet är väldigt dåligt. Kommer de att överleva? Kanske ingen, kanske någon, eller alla.

– Några dör väldigt fort och överraskande, en del lider länge innan de måste ge upp. Somliga lider länge men går friska från kliniken och andra har ett snällt förlopp och klarar sig fint. Det går inte att säga vem som klarar sig och inte, berättar Birte Abild.

Det lilla sjukhuset i djungeln består av tre avdelningar i tolv tält. En för misstänkta fall, en för troliga och en för konstaterad ebola. Personalen som vandrar runt i sina måndräkter måste kliva ner i fotbad mellan avdelningarna. De får bara gå från avdelningen med misstänkta fall, över troligt smittade till bekräftade, aldrig omvänt.

Många är vårdpersonal 

Den största gruppen bland de inneliggande är hälsopersonal som smittats på sitt lokala sjukhus, på labb eller då de kört ambulans.

Patienterna får en kopp, tvål, tandkräm, tandborste, handduk, ett täcke och en eller två hinkar då de kommer till sjukhuset. De ligger på tältsängar utan sängkläder – många föredrar att ligga på en matta på grusgolvet.

Ebolacentrum i Sierra LeoneMånga föredrar att ligga på en matta på grusgolvet.

– Ett problem har varit att allt material inte finns i den mängd och kvalitet som vi behöver, och mediciner är fortfarande ett problem. Vi har väntat sex veckor på morfin och diazepam men det ordnar sig nu då det internationella samfundet har vaknat.

Droppe i havet

Det har varit svårt att få tag i internationell och lokal personal, berättar Birte Abild, men nu verkar det lossna. Både sjuksköterskor, läkare, tekniker, ingenjörer, logistiker är på banan. Lokala sjuksköterskor och personal för den dagliga driften med infektionskontroll rekryteras och tränas.

– Äntligen kan sjukhuset växa och ta alla sina 60 sängar i bruk. Mycket handlar om att få personalen på plats att bli experter på ebola. Vår klinik är bara en liten droppe i havet, men viktig. Vi isolerar smittade från omvärlden och förhoppningsvis hjälper vi också några att bli friska. De som dör begraver vi på ett tryggt sätt, säger Birte Abild.

Uppsökandeverksamheten är enligt Birte Abild det viktigaste arbetet. Det gör inte hennes klinik, men hon vet att Svenska Röda korset ger finansiellt stöd till 4 000 frivilliga.

Birte Abild reser med Röda korset i Norge, som en del av IFRC, Internationella Röda kors- och halvmånefederationen, som driver kliniken.

Väl förberedd

– Jag kände mig väl förberedd, har känt mig trygg hela tiden. Personalens säkerhet är första prioritet. Jag är inte rädd att bli smittad, men heller inte så naiv att jag inte tror att det kan ske.

På söndag lämnar Birte Abild sjukhuset och återvänder efter debriefing till jobbet på barncentrumet på Oslo universitetssjukhus. Hon har varit ute med Röda korset tidigare och kan åka med 48 timmars varsel.

– Man måste vara tålmodig, vidsynt, flexibel och ödmjuk samtidigt. Men gemenskapen vi känner med de lokala sjuksköterskorna är fantastisk, vi som vill jobba som sjuksköterskor har ofta samma grundsyn.

Utbildad i Jämtland

Birte Abild gick sin sjuksköterskeutbildning i Östersund och flyttade sedan till Trondheim. På ett år trodde hon, men träffade sin blivande man, fick fyra barn och blev kvar. Hon har arbetat som sjuksköterska i 34 år.

– Jag är född och uppvuxen på Hästholmen i Östergötland, världens vackraste plats och dit går mina tankar när det blir för tufft här.