Monrovia, Liberias huvudstad, är den plats i Västafrika där ebola härjar som värst. Här var sjuksköterskan Anneli Eriksson på uppdrag med Läkare utan gränser under augusti och september.

Nu när Sverige ökar sina insatser kommer fler svenskar att resa till Västafrika.

Vilka är de största utmaningarna som väntar vårdpersonalen?

– Du måste sätta ditt eget skydd först, patienten kommer i andra hand. Det är du oftast inte van vid, säger Anneli Eriksson.

Varmt och påfrestande

Hon berättar om arbetet i full skyddsutrustning, att det är svettigt och varmt. Tiden inne hos patienterna är begränsad. Skulle glasögonen hamna på sned måste du gå ut, även om det är någon som precis behöver din hjälp.

– Att planera, ligga steget före och att inte reagera på en gång när någon behöver din hjälp är svårt. En stor utmaning är att hantera att så många patienter dör, säger hon.

Hjälpen hjälper

Rapporterna om stigande dödstal kan få det att låta hopplöst, men Anneli Eriksson betonar att hjälpen från omvärlden gör skillnad. Och det är inte bara experter på katastrofmedicin som behövs i de drabbade länderna.

– Den vård vi gav där jag arbetade i Monrovia var inte extremt komplicerad och inte heller på en hög nivå. Det hade vi inte resurser till. Det handlade mycket om att säkra en god omvårdnad och behandla symptom.

Risk att smittas

Men för att kunna göra ett bra jobb på plats i Västafrika tror hon att det krävs tidigare erfarenhet från att ha arbetat i fattiga länder, där resurserna är dåliga och människors förtroende för sjukvården är lågt. Annars är det så mycket som blir nytt, utöver ebolan. Fältarbetare behöver också ha stor kunskap om hur viruset sprids och hur man skyddar sig mot smitta.

Eftersom ebolavirus finns i saliven hos en sjuk person kan smitta spridas genom en hostning. Utan skyddsutrustning behövs en säkerhetsmarginal på några meter.

Hur stor är risken att bli smittad?

– Sjukvårdspersonal är särskilt utsatt, det är fara om du exempelvis sticker dig på en kanyl. Men i arbetet med människor som du vet är sjuka är risken inte särskilt stor om du använder skyddsutrustningen på rätt sätt. Problemet är att saker kan hända. Du kan skära dig på något, saker kan gå fel. Men jobbar du på rätt sätt och är förutseende så är det en liten risk.

Fokuseringen tröttar

Anneli Eriksson berättar att hennes egen erfarenhet är att riskerna för misstag ökar med utmattning. Att hela tiden ligga steget före och vara så fokuserad gör dig trött, säger hon.

Det får inte finnas vassa saker liggande inne på avdelningen och en viktig rutin är att alltid vara försiktig när olika föremål hanteras och kontrollera att det inte är något som kan skada dig.

Vid ett tillfälle när Anneli Eriksson skulle hjälpa en patient att plocka upp saker som låg bredvid sängen upptäckte hon en trasig spegel bland kläderna på golvet.

– Jag upptäckte den i tid och det var ju tur. Annars hade jag kunnat skära mig.

Hälften tillfrisknade

I början upplevde Anneli Eriksson att alla hennes ebolapatienter dog. Centret där hon arbetade i Monrovia var ganska nyöppnat och ingen hade hunnit bli frisk. Men efter ett tag började människor må bättre. På slutet var det lika många som tillfrisknade som avled.

Hur ser du att en ebolapatient börjar bli frisk?

– Bland patienter som blir väldigt sjuka och börjar blöda, där är dödligheten högre. Sedan finns det patienter som inte drabbas lika hårt. Då kan du se att det vänder efter 5-7 dagar, de börjar sitta uppe mer, diarreerna slutar, de kräks inte längre och börjar få kraft tillbaka. Men många som tillfrisknat är utmattade länge efteråt. Det är en tuff sjukdom, säger Anneli Eriksson.