"Välkomna! I dag har vi två misstänkta misshandelsfall och ett avlidet barn." Det mötte Hanna Bjurbäck på sitt första morgonmöte när hon var nybakad röntgensjuksköterska. Hon blev ganska chockad, för detta var inget som det talades om på grundutbildningen.

Nu har hon och Sofie Johansson, röntgensjuksköterska på Akademiska sjukhuset, gjort en studie om hur deras yrkeskår upplever arbetet när barn far illa. Studien presenterades på den pågående Röntgenveckan i Karlstad och omfattade sex röntgensjuksköterskor inom konventionell röntgen, DT och MR som har deltagit i minst en misshandelsutredning.

Resultatet visar att alla tycker att det här är en svår del av deras jobb, särskilt den helkroppsröntgen som görs på barnet när misstanken är bekräftad för att hitta fler skador.

– Under DT och MR sover oftast barnet, men här kommer man det närmare, säger Hanna Bjurbäck.

Fördel om föräldrarna går ut

En annan svårighet är föräldrarnas närvaro. De kan vara kontrollerande, ifrågasättande eller till och med försöka anklaga röntgensjuksköterskan för att vara hårdhänt och själv ha orsakat skadorna på barnet. Mitt i allt detta måste man behålla sitt professionella förhållningssätt, hur svårt det än kan vara. "Så fort man får en remiss om misstänkt misshandel har man egentligen redan dömt föräldrarna. Det är ganska naturligt att man tänker så", beskriver en av de intervjuade i studien. Samtidigt är medvetenheten stor och de intervjuade beskriver hur de försöker nollställa sig och gå in i sin yrkesroll när de möter föräldrarna och inte vara snäsig eller låta bli att hälsa.

Barnets öde väcker starka känslor hos personalen. "Tungt", "förskräckligt", "man blir förbannad" är några av röntgensjuksköterskornas beskrivningar. Det väcker också tankar kring hur det är möjligt att ge sig på något så försvarslöst som ett barn, särskilt om man själv är förälder med barn i samma ålder. Därför är behovet av bearbetning efter undersökningen och senare återkoppling kring hur det gick för barnet stort.

– Gick det bra för barnet? Det vore skönt att veta, även om det finns ett dilemma där med att få veta att det inte gick bra, säger Hanna Bjurbäck.

Utbildning redan från början

Sammanfattningsvis visar studien att misshandelsutredningar är svåra, att mer utbildning behövs - gärna redan under grundutbildningen - att föräldrarna inte borde få vara närvarande under undersökningen samt att behovet av bearbetning efter mötet med barnen är stort liksom återkoppling.

– Även om vi har korta möten med patienten är de tunga och laddade och röntgenpersonalen blir väldigt, väldigt påverkade. Så glöm inte bort oss! säger Hanna Bjurbäck.