Vårdcentralen i Örkelljunga har för dålig kunskap om vilken vård som asylsökande har rätt till. Den har inte ha följt riktlinjerna om diabetesvård. En man i Migrationsverkets förvar i Åstorp fick vänta ett halvår på att få rätt vård för sitt höga blodsocker.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, finner det anmärkningsvärt att den ansvariga vårdcentralen i Örkeljunga, inte betraktade patienten som sin patient och inte följde sina egna och nationella riktlinjer. Det trots att patienten träffade en sjuksköterska från vårdcentralen ungefär en gång i veckan i ett halvår, och att vårdcentralens läkare ordinerade patientens diabetestabletter.

Anmälaren som lämnat in klagomålet till myndigheten menar också att patienten blivit dåligt bemött av sjuksköterskan, men det faller utanför Ivos granskningsansvar.

När mannen greps och placerades i förvar informerade han personalen om sin tablettbehandlade diabetes. Ändå ska det ha tagit runt fyra veckor innan han fick sina mediciner.

En sjuksköterska från vårdcentralen träffade patienten varje vecka och mätte blodsockervärdet. Detta låg ofta runt 20 mmol, men hon ska enligt anmälan ha sagt att det var normalt. Patienten besvärades av trötthet, törst och sjukdomskänsla.

Den vårdande sjuksköterskan svarar Ivo att anmälarens uppgifter inte stämmer. Hon hänvisar till journalen där det framkommer att hon överlämnat diabetesmedicinen efter tio dagar, uppmärksammat läkaren på de höga blodsockervärdena, samt hållit i hälsosamtal om kost och motion med patienten.

Hon hänvisar också till den vård asylsökande som tagits i förvar har rätt till, vilket uppges vara "akut sjukvård som inte kan anstå".

Ivo menar att vårdcentralen haft bristfälliga kunskaper om vilka rättigheter som finns i "vård som inte kan anstå". Myndigheten lyfter fram att det innebär vård och behandling av sjukdomar där en måttlig fördröjning bedöms kunna medföra allvarliga följder för patienten, eller att tidiga insatser kan förhindra allvarliga akuta och resurskrävande sjukdomstillstånd.

Begreppet har varit svårtolkat och var vid tidpunkten för patientens vård mindre belyst än idag. Ivo anser ändå att vårdgivaren borde haft bättre kännedom om regelverket för att kunna ge vård med kvalitet.

När den asylsökande senare flyttades till förvaret i Kållered fick han egna apparater att kontrollera sitt blodsocker med. Personalen fick ändå kalla på ambulans vid fyra tillfällen. En gång blev han inneliggande en vecka på Sahlgrenska sjukhuset,  där han ordinerades insulinsprutor, som han idag tar fem stycken av dagligen.

Ivo har på eget initiativ startat en tillsyn av primärvården i Skånevård Sund för den vård som ges till utländska medborgare som visats i Sverige utan nödvändiga tillstånd, ibland också kallade papperslösa.

Diareinummer: 8.2-35696/2013:1