– Personaltätheten är anpassad efter hur det såg ut på 80-talet. Det duger inte i dag. Dels har behandlingarna blivit betydligt mer komplicerade, dels har antalet barn som överlever ökat kraftigt, säger Olle Björk

Han är professor i barnonkologi och var tidigare chef för den barnonkologiska verksamheten på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

Varje år insjuknar cirka 300 barn i cancer i Sverige. Det är efter den siffran som dagens sex cancercenter i landet är dimensionerade. Men det är inte bara de nyinsjuknade barnen som behöver vård utan även de barn som får återfall och de som inte överlever men som ändå behöver vård för exempelvis smärtlindring.

Vården mer komplicerad i dag

Behandlingarna är i dag inte bara mer komplicerade utan pågår också ofta betydligt längre än vad som var fallet för några decennier sedan, vilket innebär väsentligt längre vårdtider.

Platsbristen och viljan att så snabbt som möjligt frigöra vårdplatserna för nya barn gör att personalen inte ges tid att på ett strukturerat sätt informera familjerna om allt som de skulle behöva veta för att på bästa sätt hantera situationen. Det räcker oftast inte med ett informationstillfälle. I regel är det bättre att förmedla kunskapen lite i taget och med ständiga upprepningar eftersom barn och föräldrar i kris kan ha svårt att ta till sig den information som ges.

Tusen barn varje år

En annan effekt av platsbristen är att de barn som drabbas av behandlingskomplikationer inte längre kan komma direkt till barnonkologen utan måste ta omvägen via akuten. Många barn drabbas exempelvis av allvarliga blodförgiftningar efter varje ny cytostatikabehandling.

Enligt Olle Björk vårdas varje år runt 1 000 barn för cancer i Sverige, eftersom många behandlingar pågår under flera år, vilket alltså är betydligt fler än de 300 nyinsjuknade som vården är dimensionerad för.

Saknas specialistsjuksköterskor

Ett stort problem är dock att det saknas personal för att ens hålla de platser som finns i dag öppna. Det är framför allt brist på barnonkologer och sjuksköterskor med specialistkompetens.

För att rädda vad som räddas kan anställs därför i hög grad allmänsjuksköterskor. Men med tanke på hur avancerad vården är stannar många av dem inte speciellt länge eftersom de snabbt märker att deras kunskaper inte räcker till för att möta behoven hos barnen och deras föräldrar.

– När vårdpersonalen är så hårt pressad att de inte hinner utvecklas inom sitt område tappar de motivationen för att stanna kvar. En av de första åtgärderna som måste till är att göra om personalens scheman så att de får tid över för utbildning och förkovran.

Kräver nationell utbildning

Enligt Olle Björk är det landstingens egen planering som lett till den kaotiska situation som barnonkologin befinner sig i just nu. Han anser att det som behövs är en långsiktig nationell satsning på utbildning inom barnonkologi. Av egen erfarenhet vet han att det skulle göra personalen tryggare i sitt arbete, vilket i sin tur skulle öka deras motivation för att stanna kvar. Men bättre utbildad personal skulle också patientsäkerheten och tryggheten för barnen öka.

Den enda utbildning inom barnonkologi som finns i dag bekostas av Barncancerfonden.

– Det är inte rimligt att den här typen av utbildning ska vara beroende av gåvor från allmänheten. Landstingen måste börja se verkligheten. Som jag ser det är det oansvarigt av dem att låta utbildning och fortbildning inom barnonkologin vara helt beroende av en ideell organisation, även om vi naturligtvis är villiga att hjälpa till även i fortsättningen.