Ebolaepidemin i Västafrika tycks äntligen vara på väg att plana ut. En som kan ta åt sig äran är Annette Kraus, den enda från Sverige som arbetat i ett av Europas mobila laboratorier under ebolaepidemin.

Annette KrausAnnette Kraus ansvarar för Folkhälsomyndighetens P4-laboratorium.

I dag är hon åter i Sverige.

– När Världshälsoorganisationen nu rapporterar att spridningen börjat avta känns tiden som jag tillbringade där nere som väldigt meningsfull.

Under de fyra veckor som hon var i Guinea, från november till december, jobbade hon och fyra kollegor på labbet samtliga dagar i veckan. Från tidiga morgnar till sena kvällar. Det var kvävande varmt och när full skyddsutrustning användes badade kroppen bokstavligt talat i svett.

Gott om spindlar

Ett annat obehag var alla smådjur som fanns inne i byggnaden där laboratoriet är placerat.

– Jag lärde mig snabbt att det inte var någon bra idé att sätta på pannlampan när strömmen hade gått. Ljuset blev extremt attraktivt för alla insekter, och då menar jag verkligen alla, säger hon och skrattar.

Annette Kraus är mikrobiolog och har stor erfarenhet av att i laboratoriemiljö hantera olika typer av virus som ger blödarfeber. Till vardags ansvarar hon för Nordens enda säkerhetslaboratorium med den högsta skyddsnivån – P4-labbet på Folkhälsomyndigheten i Stockholm.

När hon fick frågan om hon kunde tänka sig att åka ner tvekade hon inte.

– Jag kände mig direkt berörd av utbrottet och tänkte att jag skulle kunna göra mycket mer än att bara läsa om det på nätet.

Tillsammans med en tysk doktorand och en tysk biomedicinsk analytiker skickades hon först på en veckas förberedande träning i München. Där vinnlade de sig om att försöka vara så snabba som möjligt och ändå leverera pålitliga resultat. Men så fort de kom på plats i det mobila labbet i Guéckédou, där två lokala kollegor från Guinea redan fanns på plats, flyttades fokus tämligen omgående från att vara snabb till att tänka på säkerheten och skydda sig.

Det finns tre EU-finansierade mobila laboratorier i världen. Sedan ebolautbrottet startade för drygt ett år sedan har de spelat en nyckelroll för diagnostiken vid olika sjukhus och ebolacenter i Västafrika och för Världshälsoorganisationens, WHO:s, insamlande av statistik.

Det labb som Annette Kraus arbetade på finns i Guéckédou i Guinea, i den södra delen av landet där de tre värst drabbade länderna – Sierra Leone, Liberia och Guinea – möts.

Prover i plastpåsar

Eftersom Annette Kraus var den enda i teamet som hade erfarenhet av att ha arbetat i säkerhetslaboratorium blev hon teamledare och den som skötte all kommunikation med andra nationella och internationella organisationer.

Men hon var också den som ansvarade för att ta emot proverna.

Europeiska Mobila laboratoriet i GuineaAnnette Kraus har just tagit emot ebolaprover. Innan de fördes in i laboratoriet tog hon dem till en tunna med klorin för att desinficera transportboxen och utsidan av proverna.

När de levererades av personal från sjukhuset visste hon att de var packade rätt och relativt säkra. Då nöjde hon sig med labbrock, andningsmask, visir och två par handskar.

När de kom från människor som hon inte kände eller med ambulans var det dock fullt skydd som gällde: en tjock skyddsoverall med huva, stora gummistövlar, andningsmask, visir och tre par handskar.

För att undvika smitta öppnades alla transportlådor, eller påsar med prover, i en stor hink fylld med klorin. Lukten var frän och faktiskt den största anledningen till att hon bar andningsmask.

Europeiska Mobila laboratoriet i GuineaProverna kom till labbet i olika typer av transportboxar, men ibland låg de löst blandade i en påse.

– Jag tror inte att någon av oss var särskilt rädd för att bli smittad. Vi vet ju hur ebola fungerar, det hoppar inte bara på en. Och vi visste alltid var viruset var någonstans, det vill säga i ett mer eller mindre stängt provrör.

– Men visst, det var inte kul att kliva in i en ambulans för att hämta ett prov när man visste att samma bil nyss hade lämnat av dödssjuka patienter på sjukhuset.

Hörde skriken från föräldralösa barn

Självklart drabbades Annette Kraus känslomässigt. Även om de inte hade kontakt med patienterna fanns namn och åldrar med på remisserna. Många unga familjer drabbades. Strax intill laboratoriet hördes barnen som skrek efter sina föräldrar, på det provisoriska dagis som sköttes av tillfrisknade ebolapatienter.

Men sorgen tog aldrig över. Varje arbetsdag, som ofta slutade någon timme före midnatt, möttes teamet för att var och en skulle få möjlighet att sammanfatta dagen – med ett ord. På så sätt höll de koll på varandras känslolägen.

Naturligtvis var de också stolta över sin labbverksamhet. Både sjukhusen och WHO:s epidemiologer var beroende av deras resultat.

– Det motiverade oss att varje dag ta oss tillbaka till labbet igen.