Dagarna före jul rapporterar FN om våldsattacker och massakrer som sprider skräck och får ännu fler människor att fly från Kongos östra provinser.

Veckan innan intervjuar Vårdfokus sjuksköterskan Nieves Amada på en svajig satelittelefon då hon just kommit tillbaka till huvudstaden, Kinshasa, efter tio veckors insats för Läkare utan gränser i en avlägsen del av landet.

Svårtillgängliga trakter

Dit, till ett område som redan innan hade brist på mat och resurser, har våld och konflikter fått många att fly från sina hemtrakter. 

– Vi stöttade det lokala hälsocentret med insatser mot undernäring, med mödravård, kirurgi och en vaccinationskampanj. På motorcyklar tog vi en mobil klinik med sjukvårdsmaterial och läkemedel till ett svårtillgängligt område för att nå dem som bor för långt bort för att själva kunna ta sig till sjukcentret, berättar Nieves Amada.

I juli lämnade hon en tjänst som kurs- och forskningsassistent på Karolinska institutet för uppdraget i Kongo. Innan dess arbetade hon som akutsjuksköterska.

 Ständiga attacker

– Det här är ett mycket annorlunda arbete. Det är svårt och kan ta oss i akutpoolen tre dagar med flyg och motorcykel eller kanot från huvudstaden till resmålen. I regnskogen lever människorna isolerade, ofta utan el och kontakt med yttervärlden, säger Nieves Amada.

Kongo har stora naturtillgångar men befolkningen hör till de fattigaste i världen efter decennier av stridigheter. I höst har rapporter om att rebellgrupper utsatt civila för våldsattacker kommit snart sagt varje vecka, enligt FN.

– De som flyr lämnar allt, men vägarna är farliga och många gömmer sig i skogen. En del dör för att de varken har mat eller dricksvatten. De flesta patienterna har malaria eller luftvägssjukdomar och barnen diarré. Då vi kommer är de ofta i mycket dålig form.  Undernäringen är utbredd.

Tyst lidande

Läkare utan gränser verkar i Kongo sedan 1981 och har mer än 3 600 internationellt och lokalt anställda. Trots stora insatser sker ingen förbättring, och det humanitära läget är en katastrof enligt rapporten Everyday emergency: Silent suffering in Democratic Republic of Congo som organisationen släppte i mars.

Varje dag möter organisationens personal de medicinska konsekvenserna av våldet på sjukhus, hälsocentraler och mobila kliniker i DR Kongo. Medicinsk personal och sjukhus attackeras regelbundet. För Nieves Amada är resursbristen en utmaning, klimatet med hetta och regnperioder en annan. Det kan också kännas svårt att lämna ett område där människor fortfarande lider.

Begränsad rörlighet

– Men det är en del av jobbet. Läkare utan gränser är en organisation som kommer i krissituationer med ökad sjuklighet och död. I fält arbetar mitt team från sex på morgonen till sju på kvällen. Oftast bor vi nära ett sjukhus och ibland behövs vi där på nätterna. Vi bor enkelt, delar rum och äter den lokala maten. På resorna med mobila kliniken sover vi i tält. Vårt liv är i stort sett arbete, men det är det värt, säger hon.

Mellan uppdragen vilar teamet ut i Kinshasa någon vecka eller två. Där är livet lätt, säger Nieves Amada, även om säkerhetsläget begränsar deras rörlighet avsevärt. Just den här gången blev det en vecka medan ett evalueringsteam undersökte två rapporter om mässlingsutbrott och ett om kolera. Sedan bar det av till kolerautbrottet.