Mitt i Almedalens flödande solsken, brusande vimmel och tankeutbyten om värdebaserad vård, styrsystem, kompetensförsörjning och patientflöden hölls ett samtal om döden, och vår rädsla för den.

Studieförbundet Bilda hade bjudit in professorn i religionspsykologi, Owe Wikström, journalisten Anna Lindman och professorn i omvårdnad, Inger Ekman, för att tala om sina känslor kring döden.

Döden som vi ofta ser den är ond, bråd och brutal och förmedlas i ett oändligt antal serier, filmer och böcker. Men den död som drabbar de flesta av oss är tyst och osynlig och den vågar vi inte prata om – trots att livets största visshet är att vi alla ska dö.

Anna Lindman, som bland annat har gjort tv-serien Döden, döden, döden, har intervjuat många som varit nära döden, och hon bär med sig dem hela tiden.

– Min känsla för döden är att den är förskräcklig. Den gör mig arg, orolig och frustrerad, sa hon.

Hemlig död på sjukhus

Inger Ekman befinner sig i den medicinska världen och det är inte lätt att prata om sin egen eller andras död där heller. Åtminstone inte på ett känslomässigt plan.

– Det är som om vi tänker att det är "ni som ska dö – inte vi". Inom slutenvården stuvas döden undan. Ingen får se när den döda patienten förs ut från avdelningen. Dörrar stängs, det viskas och det är som om det är något hemligt.

Owe Wikström berättade om sin personliga erfarenhet av döden, som han inte delar med många. För flera år sedan överlevde han ett akut hjärtstopp – något som bara fyra procent gjorde på den tiden.

– Om jag ska plocka fram min känsla kring döden börjar jag gråta, men jag kan berätta om den dagen att jag var på jympa – och jag dog. Min fru är läkare och försökte få igång mitt hjärta utan att lyckas. Om inte en ambulans med hjärtstartare hade råkat komma förbi hade jag inte stått här.

Upplevelsen har lämnat ett vemod i honom. En insikt om att tillvaron är så fullständigt oförutsägbar. Men samtidigt upplever han ibland en känsla av eufori.

– Särskilt en så vacker sommardag som den här, sa han.

Saknar rum för samtal

Även om vi håller döden ifrån oss så gott vi kan – förutom den som förmedlas i fiktionen, och som kanske är en slags bearbetning – så tycker sig Anna Lindman märka att vi talar mer om den i dag än tidigare. Vi har ett tydligt behov av att prata om döden, men saknar rum för sådana samtal, anser hon.

Dödens obegriplighet fascinerar teologiprofessorn.

– Vad är det som är så skrämmande, och vad händer när jag har dött? Vart tar alla vägen? Den gåtfullheten intresserar mig. Hur tänker vi oss en fortsättning? Det verkar ju inte så kul att sitta och spela gitarr i tusen år.

Har vi lämnat över till vården att ta hand även de stora existentiella frågorna? Vården har i så fall inte axlat ansvaret. Tiden att sitta ner och lyssna finns inte. Trots att studier visar att döende patienter som ges tid att tala om sina tankar kräver färre plågsamma interventioner och faktiskt också lever längre, enligt Inger Ekman.

– Vi måste ställa om oss till att lyssna på patienternas berättelser, och professionen behöver skicklighet i att förlösa de berättelserna.

Hon saknar samtal om ångest och skräcken inför döden, och ser dem bara inom hospisvården.

Anna Lindman har samma upplevelse.

– Jag var först jätterädd för hospis, men där mötte jag en enorm erfarenhet och förståelse om människors behov vid livets slut. På äldreboenden däremot, där råder tysthet och en icke-närvaro från personalens sida. Där finns inga samtal och där sitter en hel generation av äldre och väntar – utan att ha någon att prata med, sa hon.

Inte känsligt för de döende

Inger Ekman menar att många inom personalen är osäkra på hur de ska tala om döden, med anhöriga och med de gamla. De vill liksom inte påminna en gammal människa om att hen ska dö.

Anna Lindman berättade att alla hon har intervjuat vill prata om sin egen död. För den som närmar sig döden är ämnet inte känsligt. Men det krävs mod för att lyssna.

– Döden är så hopplös och olöslig och vi människor har svårt att hantera olösliga problem. Det är därför vi älskar berättelserna om hur någon har besegrat sin cancer. Då blir vi trygga. Det är mycket svårare att ta till sig att någon inte orkar längre.

Owe Wikström, som har verkat som sjukhuspräst, vet att man inte alltid måste säga så mycket. Men också att det är viktigt att stå ut med det smärtsamma, och att finnas där även om man inte har några tjusiga svar.

– Som sjukhuspräst har jag suttit och hummat vid dödsbäddar och sedan fått tack från anhöriga – trots att jag egentligen inte har sagt så mycket. Det enda jag erbjöd var min närvaro.