Barn till utvecklingsstörda mammor riskerar fara illa

Skolsköterskor kan spela en nyckelroll för att de ska få det bättre.

Ingrid Weiber arbetade i 22 år som skolsköterska innan hon på allvar började ägna sig åt forskning. För många som går den vägen är det ibland oklart vad de ska forska på, men för Ingrid Weiber rådde det aldrig någon tvekan.

Hennes föräldrar var i många år föreståndare för ett vårdhem för utvecklingsstörda. När Ingrid Weiber kom underfund med hur lite svensk forskning som finns om situationen för barn till föräldrar som har en intellektuell funktionsnedsättning insåg hon att det var det hon ville veta mer om.

Resultatet blev en avhandling som hon disputerade på vid Malmö högskola i förra veckan.

Svårt få vuxna att berätta

Genom att leta i olika register har Ingrid Weiber kommit fram till att det uppskattningsvis finns drygt 4 000 barn under 18 år i Sverige som växer upp med en mamma med intellektuell funktionsnedsättning.

För att ta reda på hur situationen för dessa barn kan te sig har hon med ljus och lykta letat efter vuxna människor som haft förmågan att blicka tillbaka på sin barndom och kunnat berätta hur det egentligen var.

– Det var inte lätt. Att ha vuxit upp i en sådan familj är väldigt mycket förknippat med skam och jobbiga minnen. Därför vill de flesta inte prata om det, säger Ingrid Weiber som till slut ändå lyckades få fyra vuxna kvinnor att ställa upp på intervjuer.

Att dra generella slutsatser från deras berättelser är naturligtvis svårt. Men gemensamt för dem alla var att det under barndomen hade varit en självklarhet att hemlighålla situationen i hemmet för omgivningen.

Mognar fortare än de borde

Att som tioåring känna sig intellektuellt överlägsen sin egen mamma kan kännas svårt. Barnen i dessa familjer får ibland redan som fem- eller sexåringar ta på sig ansvaret för hemmet och för eventuella yngre syskon. De tvingas bli vuxna långt innan de är mogna för det.

En annan sak som de intervjuade hade gemensamt var att de kände sig svikna av samhället. Varken lärare eller andra vuxna i barnets omgivning hade frågat hur de hade det trots att de till exempel skolkade från skolan, slarvade med läxorna och ofta bar avvikande kläder som var dåligt anpassade till årstiden.

– Vi som arbetar inom hälso- och sjukvården måste vara mer uppmärksamma på tecken som kan tyda på att ett barn inte har det så bra, och våga fråga hur det har det. Även om barnet gör allt för att dölja det så syns det ganska tydligt, säger Ingrid Weiber.

Skolsköterskan kan göra mer

Framför allt menar hon att skolsköterskor ofta får en bra relation till sina elever och är de som i första hand kanske kan hjälpa de här barnen.

– Jag var inte bättre själv, utan borde, precis som jag tycker att andra skolsköterskor ska göra, ha frågat mer om hur de hade det hemma och varför de exempelvis skolkade så mycket. I sjuksköterskeutbildningen får man inte lära sig någonting om det här eller hur vanligt det är med den här typen av familjekonstellationer. Det är något jag tycker borde ingå i utbildningen.