Mona Olofsson är kanske mest känd för att ha visat att det går att diagnostisera hjärtsviktspatienter på distans med hjälp av en ultraljudsrobot. Tillsammans med professor emeritus Kurt Boman fick hon förra året ta emot Vitalis-stipendiet för konceptet, som dramatiskt kortar tiderna för hjärtundersökningar i glesbygden där avstånden till specialistsjukhusen är stora.

I dag, fredag, lägger hon fram en avhandling som bygger på hennes stora erfarenhet av ultraljudsundersökningar. Hon har bland annat granskat data från 170 patienter med misstänkt hjärtsvikt som undersöktes av primärvårdsläkare i Skellefteå under de första åren efter millenieskiftet.

45 procent hade fått fel diagnos

Dels undersökte hon patienternas hjärtan med hjälp av ultraljud, dels mätte hon halterna av markören NTproBNP i deras blod. Därefter fick en hjärtspecialist avgöra om patienterna verkligen led av hjärtsvikt eller inte.

Resultatet visar ett endast 45 procent av de 170 patienterna hade fått rätt diagnos hos distriktsläkarna.

Enligt Mona Olofsson visar det hur svårt det är att sätta diagnosen hjärtsvikt genom att endast utgå från symtomen. Fler av männen hade fått en korrekt diagnos i primärvården, så det verkar enligt Mona Olofsson som om det är svårare att sätta diagnosen på äldre kvinnor än på äldre män.

Hon reserverar sig dock för att det kan se annorlunda ut i dag, eftersom hennes undersökningar gjordes för mer än ett decennium sedan.

– Men för att kunna få rätt behandling så att inte hjärtmuskeln försvagas är det viktigt att patienter med hjärtsvikt får rätt diagnos tidigt, säger Mona Olofsson.

Markör ger information om prognosen

Markören NTproBNP kan användas för att utesluta hjärtsvikt men i sin avhandling visar Mona Olofsson också att markören är viktig för att kunna svara på om patienten i framtiden kommer att behöva sjukhusvård eller dö av sin sjukdom.

Den tioåriga långtidsuppföljning som Mona Olofsson har gjort visar att ålder, nedsatt njurfunktion, rökvanor och NTproBNP förutsåg död bättre än en diagnos av hjärtsvikt.