Amning berör existentiella dimensioner hos kvinnan – oavsett om den fungerar eller inte. Förmågan att amma väcker frågor om hur en bra mamma och kvinna är. Det visar ny forskning från Högskolan i Borås och Linnéuniversitetet.

Barnmorskan Lina Palmér har i sin doktorsavhandling intervjuat 16 kvinnor om sårbarhet och ömsesidigt beroende vid amning.

– Min forskning visar att vården och samhället måste se amning som något mer än att mamman överför mjölk till barnet. Vården kan inte bara fokusera på mjölkproduktion och barnets vikt. Man ser inte hur kvinnan mår genom att titta på vågen eller på kvinnans bröst, säger hon.

Känner sig dåliga

När amningen inte fungerar känner sig kvinnorna ofta besvikna och som dåliga mammor. Lina Palmérs förklaring är att de utsätts för ett kulturellt förtryck, som grundar sig i att samhället anser att kvinnor ska klara amningen på egen hand och utan stöd.

– Det är en kvinnlig rättighet att amma, att sluta amma och att få det stöd som behövs för att må bra under amningen. Kvinnornas berättelser ger en svart bild av hur de upplever vårdpersonalens stöd, säger hon.

Rätt stöd är viktigt

Det är möten med sjuksköterskor och barnmorskor inom mödravården, bb och bvc som kvinnorna berättar om i avhandlingen. Lina Palmér anser att personalen måste bli bättre på att förstå att ett beslut att sluta amma ofta föregås av en lång, svår och ensam kamp hos kvinnan. Studierna visar att de som fortsätter, trots svårigheter, ofta har stöd i vården eller i familjen.

Ett stöd som kan vara avgörande.

– Det handlar om att känna existentiell trygghet. Utan den tryggheten finns det risk att kvinnan utvecklar en amningsrädsla som kan försvåra både amning och moderskap.

Lina Palmér föreslår att kvinnor ska leda vården rätt genom att berätta om sina känslor kring amningen, och att sjuksköterskor och barnmorskor ska be om amningsberättelser redan under graviditeten.

– Vårdens personal måste ha ett vårdvetenskapligt kvinnoperspektiv förenat med det medicinska perspektivet, säger hon.