Häromdagen skrev Vårdfokus en artikel om en sjuksköterska som muntligen hade ordinerats att intravenöst ge en patient ett visst läkemedel. Av misstag uppfattade hon aktiv substans (milligram) som volym (milliliter). Resultatet blev att patienten fick i sig fem gånger mer av det läkemedel som läkaren egentligen hade ordinerat.

Rör till det för både läkare och sjuksköterskor

En som har reagerat på artikeln är narkossjuksköterskan Magnus Larsson som menar att Socialstyrelsens föreskrifter rör till det för såväl läkarna som sjuksköterskorna. Speciellt om de byter mellan arbetsplatser där man använder sig av olika ordinationsrutiner.

Magnus LarssonMagnus Larsson.

Men det kan enligt Magnus Larsson också ställa till det för många utländska läkare och sjuksköterskor som är vana vid att ordinationerna alltid avser mängden aktiv substans, det vill säga milli- eller mikrogram.

Olika alternativ i Socialstyrelsens föreskrift

Enligt Socialstyrelsens senaste föreskrift (SOSFS 2000:1) om allmänna råd om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården ska läkemedel som injiceras som huvudregel anges i volym.

Men i stycket nedanför säger samma föreskrift att om det är nödvändigt för att ordinationen ska bli tydlig får den anges som mängden verksam substans.

När Vårdfokus ringer runt till några anestesi- och intensivvårdsavdelningar blir det uppenbart att man ger muntliga ordinationer på olika sätt på olika sjukhus.

På narkosenheten på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge ordineras alla injicerbara läkemedel i milliliter. Sedan är det sjuksköterskans och läkarens uppgift att bli överens om hur stor volym som ska ges för att det ska bli rätt mängd verksam substans.

Svårt ändra på gamla vanor

– Vi har flera gånger diskuterat om vi ska ändra på ordningen, speciellt när vi fått läkare från andra ställen som varit vana vid att ordinera i verksam substans. Att vi inte ändrat handlar nog mest om traditioner. På en vanlig vardag har vi 45 narkossjuksköterskor i tjänst och ungefär lika många läkare, då är det inte så lätt att plötsligt ändra på ett ordinationsmönster som man arbetat med i årtionden, säger tillförordnade chefsjuksköterskan Johan Lövgren.

Han har själv arbetat på andra anestesikliniker där man ordinerar i milligram, men tyckte personligen inte att det var några problem att ställa om till volym när han kom till Huddinge.

– Nej, det är ju inte någon avancerad matematik det handlar om, har man gått mellanstadiet klarar man av det, säger han.

Men det finns andra som tycker att det är besvärligt att tänka om. Vårdfokus har bland annat pratat med en narkossjuksköterska som berättar att när hon gjorde sin praktik på ett sjukhus gavs ordinationerna i volymer, på nästa praktikplats gavs de i aktiv substans.

– Det var förbryllande och gjorde mig väldigt osäker, säger hon, till Vårdfokus.

Lika stora ampuller men helt olika koncentrationer

På intensivvårdskliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro ges alla ordinationer i milligram. På avdelningen finns exempelvis två olika sorters ampuller med adrenalin. Båda innehåller tio milliliter. Men i den ena är koncentrationen 1 mg/ml, i den andra 0,1 mg/ml. Den ena ampullen är avsedd att späda till infusionslösningar, den andra brukar också spädas men ges som injektion.

– Det blir en väldig skillnad om jag ger en milliliter av den starka eller svaga koncentrationen. Det är därför vi alltid dokumenterar vad patienten fått i milligram, för att vi ska vara säkra på vad patienten fått i verksam substans, säger avdelningschefen Gun Petersson.

På narkosenheten på Södertälje sjukhus ordinerar man olika beroende på vad det är för typ av läkemedel som ska ges. Förberedda infusionslösningar anges alltid i milliliter medan aktiva substanser som ska injiceras alltid anges i milligram.

Verksamhetschefen Michael Gårdebäck anser att problemet med att ordinera i volym respektive aktiv substans sällan är ett problem inom anestesin men kan vara det på vanliga avdelningar där risken för missuppfattningar är större.

– På en operationsavdelning finns läkaren med och ger övergripande direktiv över vilken typ av anestesi som ska ges, sedan utför och ansvarar anestesisjuksköterskan för stora delar av anestesin. Det finns alltså ingen absolut läkarordination för varje läkemedel utan det administreras självständigt av narkossjuksköterskan, säger han.

Håller inte med

Magnus Larsson, själv specialistutbildad narkossjuksköterska sedan 1999, håller inte med Michael Gårdebäck. Han anser att alla ordinationer alltid ska utgå från aktiv substans.

Han tar ett exempel från Karolinska universitetssjukhuset där det började en ny underläkare på en av narkosavdelningarna. Narkossjuksköterskan sa till läkaren att dra upp "fem" morfin. Ampullerna innehöll tio milliliter morfin á 10 mg/ml. Underläkaren gav patienten därför halva ampullen vilket totalt blev 50 milligram morfin, det vill säga tio gånger så mycket som narkossjuksköterskan hade menat eftersom hon med "fem" hade menat fem milligram. Som tur var drabbades patienten inte av några skador.

Men det kan också vara olika rutiner mellan avdelningarna som ställer till det. Magnus Larsson arbetade en period på en operationsavdelning där det sederande läkemedlet Propofol alltid gavs i koncentrationen 10 mg/ml. Men på iva gavs samma läkemedel alltid i koncentrationen 20 mg/ml.

– När man då fick iva-patienter med en färdig pump för Propofol blev det förvirrande när läkaren på operation sa att man skulle ge tio (underförstått milliliter). Risken fanns alltid att man inte tänkte på att det gavs i olika koncentrationer på iva respektive operation. Sker ordinationerna utifrån milligram måste personalen alltid tänka efter, vilket ökar patientsäkerheten, säger Magnus Larsson.