De som är bärare av ESBL-bildande tarmbakterier och söker sjukvård upplever personalens sätt som respektlöst, med nonchalant attityd. Det visar Susanne Wiklunds avhandling från Karolinska institutet om ESBL-bärare.

– Patienterna var djupt missnöjda med informationen från läkarna som beställt proven. Antingen fick de ingen information, eller så upplevdes den som dålig. Idag finns fin information att tillgå innan man ger patienter besked, säger hon.

Hittar egna lösningar

När patienter inte får information om hur de ska förhålla sig till sitt bärarskap praktiskt i vardagen, hittar de egna lösningar och åtgärder.

– Det begränsar deras liv onödigt mycket. En del vågar inte umgås eller träffa sina barnbarn. Andra inför strikta städrutiner hemma. De behöver höra att de kan fortsätta leva som vanligt, men vara noga med handhygienen.

Fick papperstallrik

Vårdpersonalen har fått dem att känna sig stigmatiserande, genom att klä sig i skyddsutrustning, med förkläde, handskar och plasttossor på fötterna, bara för att komma in i rummet för ett samtal. Någon vågade inte servera på vanligt porslin utan kom in med en papperstallrik.

– Trots att vi nu har haft problem med resistenta bakterier länge vet personalen inte alltid vad som gäller. Det är de basala hygienreglerna, som gäller för alla patienter.

Tarmbakterier till munnen

ESBL smittar genom att vi får in tarmbakterier i munnen, oftast genom föroreningar på händer eller mat, så kallad fekaloral smitta. Som Vårdfokus tidigare rapporterat är smitta efter resor till Sydostasien stor. En studie från Finland har visat att nästan hälften av resenärer till södra Asien bar på ESBL i tarmen när de kom hem.

Susanne Wiklunds forskning visar att svenska resenärer är omedvetna om smittorisken. I enkäten till 95 friska resenärer framkom också att de på grund av sin okunskap utsatte sig själva för risker, genom att exempelvis att borsta tänderna eller skölja frukt med förorenat vatten.

– En tredjedel av bärarna har inga symtom när de kommer hem. Det behöver inte vara ett bekymmer, men de kan, utan att veta om det, sprida ESBL vidare till familjen, omgivningen och in till vården om de inte är noga med handhygienen. Jag kallar det den tysta epidemin.

Bättre reseinformation

Susanne Wiklund tycker att informationen till svenskar vid resor till högriskländer måste bli bättre, genom myndigheter och vaccinationscentraler. Dessutom behöver de svenskar som reser utomlands för att göra kirurgiska ingrepp informeras om att risken är högre att smittas av multiresistena bakterier i vissa länder.

– De varnas inte om hur stort problemet är i Sydeuropa, Indien och Sydostasien.

Hon har i avhandlingen också gjort en delstudie om hur vårdpersonal upplever det att vårda personer med ESBL-bärarskap. Den visar att akutvårdspersonalen har mer kunskap om ESBL och smittspridning än de intervjuade på äldreboenden. Personalens rädsla handlade ofta om att själva bli smittade, eller ta med smitta hem till familj och vänner. Rädslan och okunskapen gjorde att personalen ibland tog till alltför omfattande hygienåtgärder. Det kunde upplevas som stigmatiserande av patienterna.

– I akutsjukvården berättar de intervjuade om att bristen på sjuksköterskor, stress och överbeläggningar gör att de inte alltid hinner följa hygienriktlinjer. Dessutom saknas ofta enkelrum och patienterna blir liggande länge på akuten när koordinatorer förgäves ringer runt, säger Susanne Wiklund.