Ungefär hälften av distrikts- och sjuksköterskor i primärvården har gått utbildning i motiverande samtal, men många anser att de använder tekniken, även om de inte fått utbildning.

Det visar en enkätstudie utförd i tre av Sveriges län, som är en del av Ann-Sofi Östlunds avhandling om sjuksköterskors erfarenheter av att använda motiverande samtal i primärvården.

Förebygga sjukdom

Sedan 2011 är motiverande samtal en metod som Socialstyrelsen rekommenderar för att förebygga sjukdomar orsakade av livsstilen.

Avhandlingen visar att primärvårdens sjuksköterskor tror på metoden och att den underlättat i arbetet med patienterna.

Ann-Sofi Östlund.

– Förr tyckte de att de stod och stampade och att ingenting hände. Men nu känner de att de kommer ett steg vidare varje gång och att patienten blir hjälpt och motiverad, säger Ann-Sofi Östlund, doktorand vid högskolan i Gävle.

Insikt hos patienten

Tanken med motiverande samtal är att de ska väcka en insikt hos patienten, som sedan själv ska komma med idéer. Sjuksköterskan ska så ett frö, men inte predika.

– De ska inte pracka på dem: "Du ska gå hem och göra det här", utan fråga "Hur tänker du själv?". Man ska vara på samma nivå. Patienten är expert på sig själv och sitt liv, vi ska bara hjälpa dem vidare.

Motiverande samtal ska vara empatiska, ingen patient ska känna sig anklagad eller dömd.

Sjuksköterskorna i studien tycker att metoden är respektfull. De har en känsla av att ansvaret inte hänger på dem längre, utan att patienten måste göra förändringen själv.

Men sjuksköterskorna tyckte inte att utbildningen räcker, de behöver uppföljning och feedback.

Öppna frågor ska användas

Ann-Sofi Östlund har också analyserat 32 inspelade samtal, och inget av dem uppnådde kompetensnivån. De grundläggande verktygen "öppna frågor" var den del där få nådde kraven.

Det vanligaste pratet var neutralt och inte motiverande. Då kom inte några svar om att patienten tänkte ändra sin livstil.

I studien gjordes också en upptäckt om hur viktig riktningen av frågan är. Om frågan är varför patienten ville fortsätta röka, handlade samtalet mest om att behålla sitt nuvarande beteende.

– Det är inte känt sedan tidigare. Det leder till för mycket prat om det som inte ska vara där i livsstilen. Riktningen på frågan kan ha större betydelse än om den är öppen eller inte.

Landsting och vårdgivare satsar idag stora resurser på motiverande samtal.

– Men man försäkrar sig inte om att metoden används rätt. Då kommer resultaten utebli och så tror man att det är fel på metoden.