Mars månad 2015. Narkossjuksköterskan Martin af Robson sitter bak i ambulansen och vårdar en patient som han och ambulanssjukvårdaren framme i förarsätet nyligen varit och hämtat.

När de mitt i natten kommer in i Stockholmsförorten Fittja för att köra vidare mot Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge får de plötsligt syn på några individer mitt i en rondell. Viftandes med armarna står de vid sidan av en röd bil som delvis blockerar vägen.

Hittar livlös man

Kollegan stannar ambulansen och Martin kliver ur. När han kommer fram till bilen är stämningen hätsk och aggressiv. Martin ser att det ligger en livlös äldre man i baksätet. Han går därför tillbaka till ambulansen för att hämta hjärtstartaren, men lyckas inte få liv i mannen.

När han förklarar för dem som står vid bilen att de måste invänta ytterligare en ambulans eftersom Martin och hans kollega redan har en patient blir en av männen som tokig.

Det är mannens far som ligger där bak. Han skriker att han har väntat på ambulans i två timmar och att de genast måste åka, om hans pappa inte överlever ska han döda Martin, alla som är i ambulansen och alla som jobbar på sjukhuset.

Blev livrädd

Martin har arbetat i ambulans i tio år. I sitt jobb har han mött många patienter och anhöriga som varit förvirrade och aggressiva på grund av chock. Men det har nästan alltid gått att prata dem tillrätta

– Men den här gången blev jag livrädd. Han gav ett direkt farligt intryck. Jag vågade inte ens trycka på larmet eller springa därifrån av rädsla för att bli attackerad. Han var dessutom uppbackad av de två andra personerna i bilen.

Till slut bestämmer sig Martin för att följa med dem in till sjukhuset. Han lägger sig ovanpå mannen i baksätet för att det ska se ut som om han ger honom hjärt- och lungräddning. Att han är död vet Martin redan, men det gör inte de övriga i bilen

De fyra till fem minuter som det tar för bilen att komma fram till sjukhuset blir några av de mest skräckfyllda som Martin hittills upplevt i sitt liv.

Körde som en galning

Mannen försöker hela tiden köra om ambulansen som åker framför, samtidigt som han skriker ut sina dödshot till Martin. Han kör ner och upp i dikena men lyckas aldrig ta sig förbi. Martins kollega gör allt för att hindra bilen från att köra om, väl medveten om att mannen kommer att trycka gasen i botten om han får sikten fri.

– Ändå gick det väldigt fort. Han var helt okontrollerbar. Gasade och bromsade om vart annat. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Om jag inte blev knivstucken eller skjuten skulle vi garanterat krocka. Där jag låg bak i bilen såg jag min egen begravning spelas upp, säger Martin.

Kollegan i ambulansen har förvarnat akutintaget om deras ankomst. När de kommer fram möts de därför av ett massivt uppbåd av väktare och personal. Väl framme släpps Martin chockad ut ur bilen.

– När adrenalinet väl hade runnit ur kroppen mådde jag skitdåligt. Det är svårt att förklara, men jag hade en nära döden-upplevelse och kände en svår inre stress.

Rättssalen fylld av kolleger

Det har nu gått lite drygt ett halvår sedan händelsen. I förra veckan stod mannen åtalad inför tingsrätten. Förutom Martin och ambulanssjukvårdaren var salen fylld av kolleger klädda i ambulanskläder.

När det var Martins tur att höras inledde han sitt vittnesmål med att förklara sina arbetskamraters närvaro med att rättegången delvis var en manifestation mot allt det hot och våld som ambulanspersonal tvingas stå ut med.

– Det är något som vi alla känner av. Det blir mer och mer. Den utbildning vi har fått om hot och våld handlar mest om hur man ska göra för att ta sig bort därifrån, men det går inte alltid att skydda sig.

Han berättar att nästan alla hot och våldsamma händelser sker när mörkret har fallit. För att skydda sig själv och sin familj jobbar han därför numera i princip bara dagtid.

Våldet ökat kraftigt på kort tid

Själv upplever Martin att våldet eskalerat kraftigt under de två senaste åren. Framför allt i vissa av förorterna i Stockholm där de ibland möts av människor som inte drar sig för att attackera ambulansbilarna och dess personal.

– Respekten för att man finns där för att hjälpa har kraftigt försämrats på senare år, säger Martin lite uppgivet.

Efter händelsen i Fittja har Martin dels fått hjälp av en psykolog, dels av kolleger i den kamratstödgrupp för Falcks ambulanspersonal som numera finns Stockholm.

Tillbaka på jobbet efter en vecka

Martin berättar att under det år som föreningen funnits har den hjälpt till vid ett 60-tal händelser som upplevts som traumatiska av ambulanspersonalen. En stor del har handlat om situationer där personalen har hotats eller blivit utsatta för våld.

Kamratstödföreningen är aktiv dygnets alla timmar. Innan Martin och hans kollega gick av sitt pass på morgontimmarna efter den dramatiska bilfärden hade ett par kamrater från föreningen redan hunnit sitta ner tillsammans med dem på stationen.

Efter bara en veckas sjukskrivning var Martin tillbaka på arbetet igen.

– Alternativet hade varit att låta våldet vinna över mig och sluta jobba med det som jag i alla år har brunnit för.